Dikter som skjuter döden framför sig

Elis Monteverde Burraus mixar och kommer upp med något eget

Amelie Björck

helskärm

Mitt under läsningen av Elis Monteverde Burraus feta nya diktsamling får jag genom ett testsvar veta vad min hund har för genetisk sammansättning (greyhound, skotsk hjorthund och whippet). Om Burraus dikter skickades till samma labb skulle nog svaret bli en lika salig blandning: Lugn (språket som lekledare), Wilde (dandyismen), Baudelaire (förgängelsen), Hagman (generationsglittret), Lucidor (galghumorn och paradoxerna), Larsson (Stig alltså, vurmen för den ”dåliga” poesin). Mixa dessa språkgener i en nutidsformaterad hjärna – som också innehåller lite socker, bjärt sol och splitter från sociala medier – och paketera i form av ”säkert 254 dikter”. Det blir nog ungefär såhär. På en gång eget och undflyende.

Bonniers verkar ha gett upp efter de ömsom hyllade ömsom dissade romanerna Karismasamhället (2018) och De äter ur din hand, baby (2020). När Modernista tar vid har de att göra med en diktsamling som påminner en del om författarens högaktiva twitterflöde, fast i elaborerad form. Det finns en närhet till den spontana formuleringsakten där saker öppet prövas och ångras. Dikterna kan läsas fristående eller som ett matarband som liknar ett liv. Flyktigheten ges droppvisa poesihöljen – som om språket var den pålitligaste formgivaren som dessutom gör allt lite roligare. Förvandlar tillvaron till skeva rim och muterar sig självt med hjälp av ljudlikhet: ”en pose av plast”; ”sommarens cysta, suck”.

Om jag inte tar fel dediceras boken till poetens dotter. Dock finns inga blöjor eller föräldrainsikter i blickfånget; diktens miljö är den unge litteratörens, han som inte riktigt vet var han ska göra av sin intelligens. Småbarnskontakten ligger snarast i hur språket fnissigt får flippa ur och liksom skamlöst svänga sig.

I en tweet den 21 april skriver poeten: ”har bara ett mål med nya boken: att sprida apati och erkännas av karamelodiktstipendiet. fuck det e 2” På liknande sätt dribblar många dikter självironiskt bort sin mening och skapar en omöjlig ekvation. Stroferna månar också om att inte fördjupa bildspråk och symboler utan stanna i ”krokodiltårarna”. Men ibland blir ytan i sig själv till en hud så mjuk att jag vill röra vid den ömt:

när min lillebror föddes

med hjärtfel så ville jag

hela hans hjärta med halva

mitt hjärta

jag var kanske två år

och jag visste allt

om empati

låt kanske stå

kvar där

Sista frasen ”låt kanske stå kvar där” syftar textkritiskt på ordet ”kanske” där det står tre rader upp i dikten. Men frasen låter också läsaren och poeten ”stå kvar där” en liten stund i en känsla som faktiskt bottnar (empatin). Sådana ställen är viktiga, för oftast rullar det bara på utan fästpunkter och jag får lust att skippa sidor.

Oavsett om diktsamlingen engagerar eller ej finns helt klart en konsekvens i konceptet; ett slags poetik. Den danska poeten Inger Christensen talade om skapandet som ”ornament” i på en gång ytlig och djupt existentiell mening. Genom diktande och annan ornamentering omvandlar vi den energi vi ursprungligen fått från solen till nya former. Levandet i gemen gör samma sak, lagrar och omvandlar energi, men diktningen, menade hon, hör till den mest filigranfina sortens energivävande. Med dessa verksamheter uppskjuter vi solens (energins) död.

Solen på liv och död har en särskild plats också hos Burrau, och någonstans anar jag att hans dikt handlar om samma livsviktiga sak: att skjuta upp solens död (och den egna). Så tas alltså ditt-och-datt-diktandet och de oheliga ornamenten till heders för den som är villig att glida med. Mellan Stockholm och Berlin, mellan solen och såret, cancern och kitschen, hålet och hånglet och en hel massa andra ord och skratt och ödeländer.