33 timmar i luften
Anneli Jordahl om idoldyrkan som övergår i avsky
Publicerad 2017-07-09
”Mitt flygplan var min värld för mig; världen i övrigt var skäligen betydelselös”.
Så skriver Charles A Lindbergh i Ett liv – mina övertygelsers självbiografi. I flera verk har den svenskättade pionjären – han som 1927 var först med att flyga ensam i bräcklig farkost över Atlanten – skildrat sitt dramatiska liv som världskändis. Livet utanför cockpiten var något att genomlida, bland folk var han försagd. Landningen inför hurrande folkmassor och förslagna beundrarinnor var värre än dimman över Atlanten. ”Vi – min maskin och jag” är en talande titel på hans debutbok.
Charles A Lindberg dyrkades till masspsykos världen över.
Hur svarar man på tre och en halv miljon brev? Han tackade nej till filmroller och uppmaningar att kandidera till president. Lindy Hop var en populär dans uppkallad efter honom och Kurt Weill skrev musikdramatiska verket Der Lindberghflug.
Det är hisnande att följa Lindberghs 33 timmar i luften i en pytteliten cockpit. Läsaren skickas in i en prosa med schvung, värdig en flygare. Bensintanken, placerad i fören, skymde all sikt i riktning mot Paris. Ett periskop och stjärnorna angav riktning. Svårast var kampen mot sömnen.
Flygarbedriften stegrade framstegsoptimismen. Passagerarflyg och postflyg skulle föra folk samman och aldrig mera skulle det bli krig. Vem ville riskera bli anfallen från luften?
Journalisten och författaren Lennart Pehrson tar sig an ännu en bit av amerikansk samtidshistoria med svensk anknytning. Nyligen kom hans uppmärksammade trilogi om utvandringen till Amerika. Hjältar, äventyrare och aktivister faller honom i smaken. Jag uppskattade hans intressanta klassanalys i biografin över Martin Luther King.
Nya biografin är baserad på Lindberghs och hans hustrus egna verk plus en del efterforskningar i mediearkiven om hur Lindbergh skildrades i pressen. Hur han gick från kelgris till paria.
Till sin egen förvåning blev Ann Morrow, elitstudenten och författaren in spe, intresserad av den blyge flygaren. De gifte sig och bildade familj och pressen förföljde dem hänsynslöst. Framgångens helvete drabbade paret när sonen kidnappades och avled under bortrövningen. Paret sökte skydd utomlands.
Charles ställde sig i flygindustrins tjänst och rastlöst flängde han jorden runt med hustrun vid sin sida. I olika länder mottog han medaljer. Särskilt i Nazityskland hälsades han som en hjälte och arier. Lång, blond och blåögd placerades han bredvid Göring på hedersläktaren under Berlinolympiaden 1936. Paret Lindbergh imponerades och var året därpå på väg att flytta till Berlin. När Kristallnatten inträffade tackade de nej till det vackra huset som konfiskerats av judar.
Våldet mot judarna förbryllade Lindbergh. Hur kunde Hitler? Han som med kraft utvecklade det tyska samhället.
Trots det fortsatte Lindbergh att framhålla Tyskland framför England och Frankrike som han ansåg vara försvagade. Någon måste hålla den största fienden Sovjet stången.
Lindbergh uttalade sig antisemitiskt och skrev en bok tillsammans med den franske läkaren och rasbiologen Alexis Carrel. Gick det att utveckla maskiner, kunde man väl förädla människorasen. Carrel förde fram idén om att använda gas mot de ”undermåliga”.
Lindberghs persona som hedersknyffel var på väg att demoleras. Hyllningarna övergick i hätskhet.
Han tycktes vara en motsatsernas man. En republikan med konservativ värdegrund och kärnfamiljsideal som knappt såg sin familj. Den teknikbesatte framstegsoptimisten som avskydde moderniteten. För barnen rådde teveförbud. I livets slutskede kämpade han för miljöfrågor, levde med urbefolkningar och blev yogafantast. När han 1974 dog i cancer på ön Maui, Hawaii visade det sig att den kyske moralpredikaren var en svekfull typ som hade minst sju utomäktenskapliga barn.
Lindbergh framstår som en gåta med många paralleller till Zarah Leander som Beata Arnborg nyligen skrivit en intressant biografi över. Även Zarah utsattes för idoldyrkan som övergick i avsky. Hur mycket nazist var hon som tjänat ihop en förmögenhet som Nazitysklands upphöjda stjärna? Varken hon eller Charles Lindberg var medlemmar i någon nazistisk organisation. Vi var naiva, konstaterade Ann Lindbergh, medan hennes make höll tyst.
Båda biografierna får mig att tänka på den dagspolitiska debatten om antidemokrater och nazister som i yttrandefrihetens namn bereds allt större utrymme i offentligheten. Samarbeta eller utesluta? Var bör demokrater sätta gränsen? Hur hade världen sett ut ifall Charles Lindberg blivit president? Philip Roth leker med tanken i den kontrafaktiska The plot against America.
Lennart Pehrson väljer att visa, inte tolka. Synd, jag saknar hans röst, en personlig ingång till Charles Lindbergh. Vad tänkte Pehrson, när han grävde? Biografin är klart underhållande, men lite forcerat glidande på ytan.