Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Pizarnik i William-Olssons kropp

Anders Johansson läser en spännande introduktion i konstnärlig form

Publicerad 2018-01-15

​Alejandra Pizarnik  (1936–1972).

1972 tog den argentinska poeten Alejandra Pizarnik sitt liv, 36 år gammal. Hennes judiska föräldrar hade flytt från Östeuropa på 1930-talet, och som så många andra av 1900-talets latinamerikanska författare sökte sig Pizarnik själv tillbaka till Europa en tid. Men hon återvände från Paris till Buenos Aires, skrev, slog igenom, älskade, led, missbrukade tabletter, dog.

Vill man ha denna korta beskrivning fördjupad bör man läsa den ambitiösa studien Poetens verk. Två av Pizarniks böcker finns översatta till svenska sedan tidigare, men när Magnus William-Olsson nu närmar sig henne på nytt griper han över hela hennes liv och verk.

Boken består av texter skrivna av William-Olsson, varvat med ­Pizarniks dikter, brev och dagboksanteckningar.


Även om de olika inslagen är färgmärkta (William-Olssons ­delar är tryckta i svart, Pizarniks i grönt), är det lite svårt att få överblick över helheten. Men det som saknas av överblick kompenseras av infallsrikedom. William-Olsson förklarar att han inspirerats av Julio Cortázars Hoppa hage, där läsaren är fri att bestämma i vilken ordning berättelsens delar ska sättas samman. Jämförelsen haltar lite – Cortázars grepp var ju ett sätt att bryta upp romanformen – men upplägget är hur som helst originellt, boken vacker, resultatet rikt. Genremässigt passar det nog bäst in i det som i dag går under beteckningen konstnärlig forskning.


Möjligen vill boken lite väl mycket: presentera Pizarnik för en svensk publik, utforska hennes skrivande, men också pröva det William-Olsson kallar ”performativ kritik”: ”en kritik med utgångspunkt i uppmärksamheten och görandet”.

Lyckas det? Det kan diskuteras. William-Olsson förklarar att han vill ”låta Alejandra Pizarniks verk verka i och genom min kropp”. Risken är att hans ”kropp” därmed hamnar i förgrunden och Pizarniks verk i bakgrunden. Ibland låter det nästan som att det är avsikten: ”Vad är Alejandra Pizarnik för mig? Ett namn på min förmåga att förirra och försäga sig.”

Om förtjusningen i det egna irrandet är bokens ena fallgrop, så är upphöjandet av Poeten (inte att förväxla med Pizarnik) den andra: ”Poeten i ’poetens verk’ är … ett mysterium” kan det heta. Jag har lite svårt för detta sakraliserande, inte minst för att det resulterar i ett nästan tillbedjande anslag, fyllt av superlativ (”fantastiskt”, ”enastående”, ”oerhörda”, ”blixtrande intelligent”) som rimmar halvdant med Pizarniks dikter. De är korta, hårda, råa, men samtidigt med ett tvivel på det mesta utom på litteraturen. Som följande korta dikt ur Dianas träd, i William-Olssons översättning:

”en blick från avloppet

kan ge en vision av världen

upproret består i att se på en ros

till ögonen pulvriseras”

Följ ämnen i artikeln