Flinande formgivare och fjantiga försäljare
Publicerad 2015-06-30
Carl-Michael Edenborg om diktsamlingen som säljs som ett glättigt magasin
Jag läser. Dikten börjar inte överdrivet uselt:
”Vi vill ha dig. Och din brorsa. Din mamma. Din granne. Och kanske din kompis.”
Men sedan läser jag:
”För tillsammans kan vi göra den här världen bättre.”
Jag inser plötsligt att jag råkat läsa texten i en av annonserna som varit med och finansierat den svenska utgåvan av den amerikanska poeten Tao Lins debutdiktsamling You are a little bit happier than I am.
Den här gigantiska, glassiga ”diktsamlingstidningen” vill attrahera läsare genom att säljas på Pressbyrån i stället för i bokhandeln (som om det vore där böcker säljs i dag!). Översättaren (lyckad) och utgivaren (mindre lyckad) heter Carl Lindsten.
I sitt förord förklarar Lindsten att idén till publikationen kom när han blev alldeles till sig i trasorna av designen i ett nummer av tidningen Bon.
Tao Lin är frontfiguren i en amerikansk litterär rörelse som brukar kallas ”alt lit”. Jag skrev om den trenden för ett par år sedan i den här blaskan. Dessutom gavs Tao Lins debut ut av förlaget Action press som också råkar vara mitt amerikanska förlag, så jag kanske är jävig. Hoppsan.
De inbjudna fotograferna som illustrerar luntan bidrar inte med något jag går igång på. De fyra olika sorternas papper vinner säkert hjärtat hos eleverna på Beckmans men knappast någon annan.
Lindsten känner sig tvungen att mildra effekten av att Tao Lin går igång på självmord och skolskjutningar genom att mena att syftet är att ”vi istället borde börja med att säga hej”. Jag hugger en gaffel genom handen.
När läsaren retat ihjäl sig genom paketet och börjar läsa Tao Lins dikter, kommer frisk luft. Tyvärr är texterna satta i ett så GIGANTISKT OCH FETT TYPSNITT ATT EN BLIND PENSIONÄR SKULLE KUNNA AVNJUTA DIKTERNA ÄVEN OM DEN GLÖMT FÖRSTORINGSGLASET. Möjligen lite märkligt i en publikation som säger sig inte rikta sig till ”vuxenvärlden”.
Tao Lin skriver centrallyrik. Bland svenskar går associationerna till Sonja Åkesson, Kristina Lugn och kanske allra mest den antiironiska och sorgligt avlidna Ola Julén. Det är den sortens självkritiska, självälskande, självreflekterande centrallyrik, som Tao Lin kompletterat med dataskärmar, Ipods och msn messenger och diverse sociala medier.
Tao Lin har även arbetat med att skapa litteratur i film, twittringar, mejldialoger och andra digitala genrer. Dessa öppna, kommunikativa genrer kompletterar hans dikter.
Men sluta pladdra nu, Edenborg, din loppiga gamla recensenthund! Hur skriver poeten då? Hör:
”Det mesta i fascistiska samhällen är konstigt men jag tror att de kan vara roliga. Jag tror inte att jag skulle vara en bra diktator för om jag stod på en balkong skulle folk vilja att jag höll ett entydigt, skoningslöst och dödsbrinnande tal. Men så länge balkongen inte var alltför högt upp skulle jag antagligen bara vilja hoppa ut från den och publiksurfa på alla mina tusentals eller miljontals undersåtar.”
Ibland är det alltså roligt. Ibland är det starkt rörande. Ibland brinner smärtan. Ibland skriker ångesten. Ibland gråter likgiltigheten. Ibland slår ensamheten mig i ansiktet.
Det vore skönt att få läsa dessa ofta starka texter i bokform i stället för i Bon-form. För mig signalerar Bon överklasskultur: fjompiga fotomodeller, flinande formgivare, fjantiga försäljare.
I sitt förord menar Carl Lindsten att Tao Lin är en sorts ”sänglitteratur”, men den här fläskiga ”diktsamlingstidningen” är olämplig för sängläsning. Den liknar ett av elitpoesitidskriften OEI:s mest elefantiasisplågade nummer. Sannerligen inget att ha på magen när du vältrar dig i dina skitiga mjukiskläder i din obäddade säng.
Ändå blir jag glad av blotta tanken på sänglitteratur. Jag kommer att tänka på vad min mormors mosters (etthundrafyra bast) sa till mig i höstas: ”SÄNGEN ÄR BÄST”.
Jag funderar på att låta gravera in det på min gravsten.
