Trettioårskris i iPhonens sken
Uppdaterad 2016-04-04 | Publicerad 2016-04-01
Långsamt förfall i ytligt Stockholm
I en absolut samtid, i ett självupptaget Stockholm, i en ännu mer självupptagen medievärld, befinner sig Christoffer, som förut hette Kristoffer – protagonisten i Lyra Ekström Lindbäcks tredje roman.
En snart trettioårig modeskribent med drag av Patrick Bateman. Utan intrikata mordimpulser men med desto mer självhat, är han en person vars finkalibrerade blick mäter, väger, läser och framför allt prissätter tillvaron in i dess minsta detalj. Kläder, människor, produkter: allting utgör markörer. För pengar, för skönhet, för smak.
Men han har nått dit han ville i sin karriär, nyhetens behag har falnat, allting känns förutsägbart och en enorm livsleda håller på att breda ut sig. Ja, det vilar en stämning av före katastrofen när romanen tar sin början. Av ett långsamt pågående sammanbrott. Vardagens rörelser fortsätter, men utan övertygelse.
Jag kommer att tänka på Isabelle Ståhls text om Tinder i senaste numret av Granta, som på ett besläktat vis lyckas beskriva människors ensamhet och närhetslängtan i de sociala mediernas tidevarv.
För Christoffer är det inte är Tinderappen som gäller (jag föreställer mig att det är under hans värdighet), utan Facebook och Instagram. Här analyseras antalet likes, blinkande emojis, obesvarade vänförfrågningar och intervallen mellan ett läst meddelande och ett svar, alla dessa små vardagsdramer som det ju på ett sätt är samtidslitteraturens plikt att skildra. För att inte tala om paniken när Christoffer tappar sin smartphone på en bro rakt ner i vattnet därunder. Fantomsmärtorna! Separationsångesten!
Allt detta gestaltar Lyra Ekström Lindbäck, den allvetande berättaren, utan att hänfalla till diskbänksrealism eller krönikeprosa. I stället skriver hon med lätt hand, ironisk blick och ett absolut gehör för dialoger, men framför allt väldigt suggestivt.
Det är inte bara så att varje produkt har ett varumärke, en doft, ett värde – utan också, som hos Gustave Flauberts Madame Bovary, en substans, ett eget liv. En sjal (Valentino?) sjunker ihop i en ”sorglig pöl” runt Christoffers hals. Mailboxen beskrivs som ett träsk. Och hans påklädningsprocedurer kan närmast beskrivas som små seanser.
Men fetischernas kraft verkar alltså inte längre för Christoffer och efter sammanbrottet börjar han försiktigt söka efter mening – och skönhet – på annat håll.
För mig som har en viss fobi för verkligheten, såväl i verkligheten som i litteraturen, och framför allt då för den typ av övermedialiserade DN På stan-verklighet författaren beskriver, är denna roman ett vågspel. Eftersom trendspaningarna duggar så tätt, självmedvetenheten är så hög – och självhatet redan är så stort – är det lätt att hamna i självbekräftande klyschor. Och att hitta ett trovärdigt alternativ är kanske svårare ändå.
Lyra Ekström Lindbäck klarar det – ibland – och i enstaka emblematiska situationer lyser romanen verkligen upp. Mest övertygande är författaren när sammanbrottet just inte övergår i någon given lösning. Och i sin gestaltning av hur tingen både laddas med magi och laddas ur.
Med I tiden har hon på en gång åstadkommit en Stockholmsroman, en generationsroman och en roman om en personlig men också ett slags samhällelig trettioårskris som pågår i skenet från våra smartphones.
