Skarpt om relationer – lustfyllt om matminnen

Karolina Ramqvists ”Bröd och mjölk” osar av materotisk glädje

Sinziana Ravini

helskärm

”Det är inte människors medvetande som bestämmer deras existens, utan deras sociala existens som bestämmer deras medvetande”, hävdade en gång Marx i sin teori om de mänskliga relationernas materiella villkor. Applicerat på mat så innebär det att vi är vad vi äter. Men matens sociala och existentiella dimensioner är konstigt nog ofta negligerad i litteraturen, om man bortser från författare som Proust, som upphöjde den musselformade madeleinekakan till symbolen för människans pilgrimsfärd till minnenas, drömmarnas och begärens svårfångade landskap.

Ett annat undantag är Karolina Ramqvist som med sin nyutkomna Bröd och mjölk ägnar en hel bok åt matens synestetiska riken. Den kretsar kring tre kvinnor: en mor, hennes dotter och moderns egen mamma. Tre generationer, tre tider och tre matsyner korsas i en fullkomligt briljant analys av såväl smaker, dofter, känslor, ord och tecken.

Varje liten droppe mjölk, varje liten smula, eller grad av temperatur får särskilda betydelser. Bokjaget har en närmast religiös relation till mat. Hon lagar och drömmer om vart annat om de grillade kronärtskockorna i mammans vita suffléform från 1980-talet, om ångade broccolini med vitlök och citron, bröd med olivolja och flingsalt och risgrynspudding med varma russin. Den sista blir skådeplatsen för en sann mor/dotter-uppgörelse, när modern tvingar på dottern denna sin barndoms älsklingsrätt.

Om Proust använder sig av mat för att sammanväva olika realiteter – ett typexempel är den famösa sparrisen som får den socialt upphöjde hjälten att fantisera om både fagra målningar och kökspigan som svettas i köket – så använder sig Ramqvist av mat för att blottlägga relationernas materiella villkor. Varför var just dessa maträtter viktiga för modern eller mormodern? Kan lagandet av särskilda rätter laga psykosociala sår och oförrätter? Ja. Men vissa sår förblir oläkbara.

Knivskarpa reflektioner över Sveriges fattigdomsperiod och förvandling till ett välfärdssamhälle sammanvävs med matbeskrivningar som fullkomligt osar av materotisk glädje. Det sista är rätt så uppfriskande, då kvinnor i litteraturen oftast haft en självdestruktiv relation till mat. Även i Ramqvists bok finns det mörkare passager som avhandlar skam, skuld och bulimi, där maten får agera ställföreträdare för villkorslös kärlek. Men allt drivs av en längtan efter befrielse från sociala bojor. Att laga mat är också det som ger oss illusionen av att kontrollera våra liv, men allt går inte att kontrollera, som till exempel ett apelsinskals krökning eller lökens innersta tomhet.

För en person som jag, som kan bli rörd till tårar av en riktigt god maträtt, lagad med både kunskap och kärlek, är läsningen av Ramqvists psykoanalytiska matodyssé en sann lustfärd. Mat tröstar. Böcker om mat tröstar också, när de är skrivna med så mycket känsla för både stil och humor. En av mina favoritpassager är bokjagets kärleksfulla beskrivningar av mormoderns alla fisar. Mormodern skrattar för att överrösta dem, ler i förtrolighet, eller hör dem helt enkelt inte längre, när de ljuder som det sista som trycks ur en ketchupflaska. Kontroll och kontrollförlust. Det är mellan dessa ytterligheter som begäret löper, liksom Ramqvists befriande matroman.