En omöjlig missfitta

"I sin samtid tycks hon
ha varit respekterad av
få och hånad av många"

Den gröna, greniga klockjulrosen eller ”prustroten” återkommer flera gånger i Jenny Diskis senaste roman. Huvudpersonen Marie de Gournay måste gång på gång dämpas med denna örtiga femtonhundratalssobril när raseri, sorg, skam, chock bryter ut i hennes kropp.

Den historiska de Gournay föddes på 1500-talet och är framför allt känd som redaktör för olika postuma utgåvor av sin vän Michel de Montaignes essäer och lite mindre känd för skrifter som Om jämlikhet mellan män och kvinnor och Till den skrivande kvinnans försvar.

I sin samtid tycks hon ha varit respekterad av få och hånad av många, för att sedan förpassas till den där slagskuggan av alldeles särskild glömska i vilken så många kvinnliga intellektuella gömts undan. På senare år har hon uppmärksammats på nytt, bland annat i en amerikansk avhandling om hennes sätt att iscensätta sig själv som författare.

I Diskis litterära iscensättning är Maries liv en kompromisslös och bitvis rätt ful köns- och klasskamp för att få verka som läsande och skrivande kvinna. Huvudpersonen själv framstår som högmodig, halsstarrig, hätsk, humorbefriad och hänsynslös mot både sig själv och andra. Relationen med Michel de Montaigne utspelar sig framför allt i hennes eget huvud och den tjänstekvinna hon faktiskt har ett nära förhållande med behandlar hon som skit. Dessutom skriver hon inte speciellt bra.

Till den skrivande kvinnans försvar är en skönt bråkig roman. Diski drar upp en kvinna ur litteraturhistoriens notsystem, men i stället för att göra henne till ett missförstått geni skriver hon fram en helt omöjlig missfitta. Hennes Marie de Gournay blir aldrig ett vackert exempel på någonting, hon är svårare än så.

Jag tänker på bokens originaltitel: Apology for the Woman Writing. Det finns inga ursäkter för den skrivande kvinnan i den här boken. Diski säger att vi faktiskt får stå ut med henne ändå.

helskärm