Ironi har jag aldrig tyckt om. Hellre då knytnävarna

PIA BERGSTRÖM-EDWARDS läser Ekerwald och undrar: Hur blir man en sån?

helskärm

I DECENNIER har Carl-Göran Ekerwald hävdat en antiborgerlig livshållning. Eftertänksamt och elegant har han i essäer och artiklar visat på det genstörtiga och upproriska hos tänkare och diktare som Diogenes, Rumi, Swedenborg, Emerson, Vilhelm Ekelund, Rousseau, Celine, Thomas Bernhard bara för att nämna några. På kors mot alla trender har han hyllat instinkten som ledstjärna, uppriktigheten, andens fattigdom, bondebefolkningen gentemot stadsmänniskan, handlingens värde framför ordens. Han har försvarat både den opolitiska människan och civilkuraget hos lagbrytande demonstranter.

"Ironi har jag aldrig tyckt om. Hellre då knytnävarna" kan han nu skriva med 78-årig tyngd. Eller: "Det finns ute i samhället ett illa dolt förakt för vad som uppfattas som udda, otidsenlig kunskap, till synes utan relevans för det aktuella läget. Till det kommer att man på politiskt håll i alla tider fruktat den klassiska filosofin och helst skulle ha sett att den förbjöds. För det är som György Lucacs säger: Bibeln är en handbok för de upproriska - Die Bibel - eine Fibel des Aufstands. Därför var den också förbjuden läsning i Europa ända fram till Luther. Och det som här sägs om Bibeln har också giltighet för Koranen, för Bhagavadgita, för Platon och så vidare."

En antiborgerlig intellektuell som inte är partigängare (och väl aldrig PK), en lärd man som inte gjort ämbetsmannakarriär, en folkbildare som inte tycker att man blir en bättre människa av böcker - hur blir man en sån?

I Skogsvaktarens pojke berättar Carl-Göran Ekerwald om sin barndom och ungdom. Stilen är energisk, oskrymtad och rakt på sak, och man märker att han tagit sig an uppgiften med glädje.

JUST GLÄDJE är något som Ekerwald ofta återkommer till, både när han beskriver stämningen i föräldrahemmet (glad och hoppfull) och hans inställning till senare sanningssökande. Men munterheten och livshungern är nära granne med skräck och ångest, en tidig visshet (som han menar att de flesta blundar för) att tillvaron hänger på en tunn tråd och att allt när som helst kan gå åt helvete.

Fadern var länskogvaktare i Offerdal norr om Östersund, modern var servitris innan giftermålet. Båda kom från små förhållanden men kom upp sig i och med den statliga tjänsten. De köpte tidigt bil och umgicks "på jämlika villkor" med samhällets lilla societet: landsfiskalen, veterinären, distriktsläkaren och sågverksdisponenten.

Fadern tog ofta med sig sonen ut i skogen för att fiska och jaga. När Carl-Göran var tio fick han börja läroverket inne i Östersund, och tvingades bo i inackorderingsrum. Var och en som varit nära en tioåring förstår vad det betyder. Hans sorglösa "bortskämda" barndom på landet fick ett abrupt slut. Nu kom "skräckväldet". Auktoritära lärare, mobbande klasskompisar, ensamhet, ensamhet. Pengarna räckte inte till hemresor på helgerna, skriver han, vilket man ryser lite åt. Men han upptäcker biblioteket och gör i stort sett inget annat än läser, dock inte läxor.

Studierna går dåligt, särskilt matten och tyskan, samtidigt som han frossar i allsköns fackböcker och istället för kamrater umgås intensivt med typer som Long John Silver och Huckleberry Finn. En kort tid på gymnasiet är han med i Nordisk Ungdom, en nazistisk organisation som utlovade en ny världsordning byggd på "askes och äventyr". När veterinären i Offerdal får syn på hans båtmössa och halsduk vid valborgsmässobrasan säger han till fadern: "Inte ska du låta pojken gå omkring sådär! Tja, det är väl som scouterna", säger skogvaktaren lite generat.

SENARE BÖRJAR HAN, tipsad av en äldre skolelev, läsa både Ekelund och Hermelins översättningar av persisk poesi. Kierkegaard och Nietzsche. Han kommer in i en helt ny tankevärld. Men det är inget frånvänt svärmeri, det beskrivs som ett uppvaknande. Nu blir hans studier motiverade, särskilt i språk. Han börjar hålla noga reda på sina sympatier och antipatier. (Tänk att tusenårig persisk poesi kan ha den verkan!) Efter det militära kom han till Uppsala där han läste litteratur, svenska och historia. Minnena slutar när han och hustrun 1950 far till Sorsele för att arbeta som lärare. De vill "tillbaka till naturen" till ett mer oskuldsfullt Sverige. De köper en generalstabskarta och kollar nivåskillnaderna. Ju ödsligare skogar, ju bättre.

Har jag en själ, så liknar den stövaren, skriver Ekerwald. På ett annat ställe: Livet består i vad man tänker. Det är nog omöjligt att rekonstruera sina tankars utveckling, kanske också barndomens verkliga känslor, men stövarens spår kan man följa, och här får man smaka på det "glada" bytet i både livets lektioner och i litteraturen och filosofin. I Minnen skriver han lika rakt och lättillgängligt som i essäerna. Jag hade gärna läst mer, om oskulden i Sorsele, hur "författaren" blev till.

1959 debuterade han med novellsamlingen Elden och fågelungen som följdes av flera romaner, varav flera utspelar sig kring den fiktiva norrländska glesbygdsorten Kumminåkern. Men hans styrka är nog resonörens snarare än trollkarlens. 1966 kom essäsamlingen Lotusätarna, senare Diogenes lykta, Sommarhus i Arktis, Ciceros barn, Motljus, tankeklara verk som jag själv läst och läst om och varje gång funnit lika uppiggande. Och uppfordrande.

Ekerwald har en egenartad förmåga att just visa hur samtida, närvarande och giltiga omoderna och "passerade" författare kan vara. Litteraturteoretiker vill ofta förklara ihjäl texter, som vore de endast frukter av influenser och sociala, psykologiska eller politiska omständigheter. Ekerwald ser dolda budskap som ropar på att praktiseras, han frågar istället: Vilket bruk kan jag personligen ha för dessa rader? Har den där gamla surdegen sin kraft kvar? Vilken betydelse kan detta ställe ha för konsten att leva?

självbiografi

Pia Bergström-Edwards