Extas, utlevelse och jakten på svekfull tur
Fiston Mwanza Mujila fångar koloniala mönster i ”Skurkens dans”
Publicerad 2021-11-23
”Skurkens dans” är en kollektivroman om individuella drömmar i Zaire, nuvarande Kongo-Kinshasa, under diktatorn Mobutus sista tid vid makten. Det är ett brokigt klientel som kommer till tals: här finns Tshiamuena, madonna eller häxa beroende på vem som talar, gatubarnet Sanza som tillbringar dagarna med att slåss och boffa lim, och Franz, österrikisk intellektuell som kommit till Zaire för att skriva en roman.
Fiston Mwanza Mujila är poet, dramatiker och författare, ursprungligen från Kongo-Kingshasa men numer bosatt i just Österrike. Han romandebuterade 2014 med Tram 83 och Skurkens dans är hans andra roman. Liksom i debuten är det hemlandets blodiga historia som behandlas.
Musiken är ett återkommande tema och klubben Mambo utgör berättelsens nav. Det är en plats för extas och allehanda utlevelser. Här samlas de tillfälliga vinnarna i historiens nollsummespel, det kan vara barnsoldater, säkerhetspolis eller konspiratörer, för att dansa den skurkens dans som gett namn åt romanen. Extasen stegras i takt med desperationen och återspeglas i Mujilas prosa genom långa hektiska meningar utan andrum fram tills våldet kulminerar och språket återigen blir stramt och återhållsamt. Elin Svahn har gjort ett imponerande jobb med att bibehålla rytmen i språket i sin översättning från franskan.
Den gemensamma nämnaren för Mujilas romankaraktärer är att alla söker en väg ut, oavsett om det handlar om att bege sig till inbördeskrigets Angola för att gräva efter diamanter i gruvorna, utmanövrera ett rivaliserande gatugäng eller knipa åt sig maktpositioner när den gamla regimen faller. De jagar tur, men turen är svekfull, alltid flyktig och på någon annans bekostnad.
Mujila lyckas med att skildra såväl en plats som ett tillstånd där alla är utlämnade till att leva för dagen. Bakom de enskilda levnadsödena skymtar historiens dubbla brott, en kolonialhistoria av utsugning och den maktfullkomliga regim som blev dess efterföljare. Men också den marknadslogik som upprätthåller koloniala mönster över tid: ”Stenen har inget eget värde i Afrika. Den måste landa i Antwerpen eller på någon annan plats för att få sitt verkliga värde”, konstateras det i diamantgruvan.
Så hur går då den där dansen till? ”En fot till vänster, en fot till höger, man vickade på höfterna, en grimas, armarna i vädret och händerna öppna som om man kastade pengar.”
The show must go on. När en dansare försvinner finns det alltid någon annan som är redo att äntra dansgolvet.