Guns N’ Chaos
Mattias Kling läser en biografi som bringar viss reda i Guns N’ Roses kaotiska värld
Publicerad 2017-06-30
And that goes for all you punks in the press/That want to start shit by printin’ lies instead of the things we said
That means you/Andy Secher at Hit Parader/Circus Magazine/Mick Wall at Kerrang/Bob Guccione Jr. at Spin
What you pissed off cuz your dad gets more pussy than you?
Fuck you
Suck my fuckin’ dick”
Med en ingång likt ovan citerade låttext till ”Get in the ring”, hämtad från albumet ”Use your illusion II”, torde författaren till denna rockskröna vara förlåten om han hade ett ganska så välvässat horn i sidan till Guns N’ Roses. Och inte minst till dess säregne frontman och ende konstante medlem, W Axl Rose.
Men när den rutinerade historieskrivaren Wall – på cv:t står såväl biografier över Metallica och Black Sabbath som Lou Reed – tar sig an att analysera Guns N’ Roses turbulenta skröna låter han udda vara jämnt. Han överlåter det oberäkneliga temperamentet och överreaktionerna åt de personer han skildrar, låter deras emellanåt fullkomligt irrationella handlingar och excesser tala för sig själva, och försöker i stället bringa ordning i det som mycket väl, som titeln önskar hävda, är hårdrockens sista giganter.
Det brukar ofta hävdas att det var Nirvana och dess grungekollegor som kom från ingenstans och avrättade de partyglada och sorglösa pudelrockarna, som under 1980-talet nötte lika mycket trottoar på Sunset Strip i Hollywood som de hade klippkort till hitlistorna världen över. Lika så påstås det att motreaktionen mot välsminkade och ofarliga Warrant- och Poison-kinder kom enbart från norr, och inte lika mycket från Tinseltowns inre krets.
Men varken Kurt Cobain, Eddie Vedder, Chris Cornell eller Layne Staley hade kunnat sätta den där sista kulan i reaganismens bekymmersfrihet om det inte ”Appetite for destruction” först hade spänt fast utrensningsobjekten vid dess respektive offerpålar.
När denna debutskiva släpptes den 21 juli 1987 var det mot en fond av välpermanentande lejonmanar, bjärta pastellfärger, kraftballader och en allmän känsla av ofarlighet och konformitet. Till och med hemstadens tidigare ärkebusar Mötley Crüe hade redan två år tidigare i och med ”Theater of pain” i alla fall imagemässigt sällat sig till en musikvärld som hellre smekte dig på kinden än stampade dig på tårna samtidigt som den snöt sig i din drink.
I den samtiden är framgången för Guns N’ Roses debutfullängdare lika remarkabel som den är betydelsefull. Förvisso tog det närmare ett år innan dess förstasingel, det ikoniska öppningsspåret ”Welcome to the jungle”, genom skivbolagsbossen David Geffens förtjänst, fick fäste hos den bredare publiken. Men när bollen väl började rulla fanns det inget som stoppade den. Och när ”Sweet child ’mine” sen fick regelbunden rotation på MTV och hemlandets viktiga radiostationer var det som att skiten hade träffat Carola-fläkten. Och spred sig likt sandkorn i vinden, världen över.
Uppspelet till detta är en snårig historia, som det så ofta är i musikbranschen. Som krönikör måste man såväl presentera som att sätta i sammanhang, speciellt för att göra en tidsanda levande och relevant tre decennier senare.
Här väljer Wall inledningsvis ett mindre direkt fokus på bandet i sig. Efter några rader som ska förflytta läsaren till Los Angeles bakgator på 1980-talet, snurrar han i stället in sig i en beskrivning av branschen snarare än bandet. Advokater, skivbolagsanställda, manager, a&r-representanter och revisorer beskrivs nästan lika ingående som musikerna i fråga. Det pågår kanske under 50 sidor men känns som en halv telefonkatalog. Det gör att historien hickar redan i anslaget. Jag kollar på klockan, ungefär som under någon av Roses tvångsmässigt sena ankomster till sina egna konserter.
Det har emellertid sin förklaring. Förutom Walls egna arkiv när det gäller intervjuer med Axl, Slash, Duff, Izzy eller Steven Adler är styrkan i ”Inte i det här livet …” (titeln är hämtad från såväl ett avfärdande av en återförening s, som namnet på den just nu aktuella återföreningsturnén som du kan läsa om på annat ställe i den här tidningen) att han har fått bandets affärskompanjoner Alan Niven, Doug Goldstein och Vicky Hamilton att ta bladet från munnen.
Om det ger en mer intressant beskrivning av Guns N’ Roses uppgång och fall än exempelvis Adlers ”My appetite for destruction” (2010), Slashs självbetitlade historieskrivning från 2007 eller Duff McKagans ”It’s so easy” (2011) låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att den ger pusselbitar som tidigare har saknats till sånt som känts obegripligt i ensemblens resa från världens farligaste rockband till ett diktatorstyrt skämt som lät världen vänta i orimliga 17 år på luftslottet ”Chinese democracy”.
Wall gör ett gott jobb med att bringa rimlighet i denna härva. Han låter sin egen prestige stå åt sidan och beskriver i stället kallt det kaos Axl Roses svårbegripliga strategi har medfört under karriären. Från de skeenden där sångaren ser till att tillskansa sig den juridiska rätten till gruppnamnet, det kaos som kantade evighetsturnén som åtföljde dubbelmackan ”Use your illusion” 1991–1993, de märkligheter som omgärdat banddiktatorns medlemsvärvningar från mitten av 1990-talet och fram till den återkomst till jordskorpan som har möjliggjort den nu aktuella turnén. Det går kanske inte att säga att det glöder om författarens tangentbord, men han gör ändå en kämparinsats för att reda ut det obegripliga.
Desto sämre är då denna svenska utgåva. Förutom en emellanåt slarvig översättning, där folk ”spenderar” tid, att Pink Floyds ”Another brick in the wall pt. 2” får byta titel med Queens ”Another one bites the dust” så fläckar de återkommande stavfelen ner slutprodukten över irritationens gräns.
Det är trist. För nog förtjänar väl hårdrockens största giganter, och inte minst perfektionisten W Axl Rose, ett mer komplett och felfritt berättande än så? Även i Sverige.