Så underbart jävla knäppt
Petter Lindgren läser en övertygande novellsamling
Uppdaterad 2018-04-06 | Publicerad 2017-12-04
”Tänk dig att du upptäcker att Strindberg tagit sig hela vägen genom historien och återuppstått mellan dina ben, i ett par svarta bomullstrosor.”
Med denna mening gör Emma Asp entré i den svenska litteraturen. Förhoppningsvis stannar hon till småtimmarna, för så bra och egenartade är de korta novellerna i hennes debut Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte.
Här är det ett gäng besvärliga och lytta typer som för ordet, i en av novellerna exempelvis en motbjudande servil man som är förlamad och i en annan hans hustru som är bitter och besluten att lämna honom.
I ”Min vän” möter vi en gammal bekant över fruktdisken, någon vars liv på nätet vi i hemlighet har gjort en dokumentär av, på temat övergrepp, och borde inte vännen vara tacksam över detta? Uppenbarligen, och i likhet med flera av bokens jagpersoner, är vi visst en smula psykotiska.
Det är inte bara novellens titel som under läsningen får mig att tänka på fransmannen Emmanuel Boves romanpärla Mina vänner från 1924 (på svenska 1986, i översättning av Katarina Frostenson, Tidens förlag). För boken igenom bedriver Asp ett liknande spel med läsaren, ett spel där ju mer berättaren brer på om sin förträfflighet, desto mer inser vi hur illa det står till med personen i fråga.
Boves Victor Batôn har naturligtvis inga vänner att tala om, och Asps musiklärare, i novellen När jag andas i ditt öra är det för att du ska känna rytmen, kommer förstås aldrig till skott med sin elev som han drömmer om att förföra:
”Du ska bli imponerad när jag säger att huset är ett av de äldsta i stadsdelen. Du ska lyssna uppmärksamt när jag berättar att stentrapporna som vi går uppför bär på en hundraårig historia av steg, slit, sorger. Du kommer inte att möta min blick men du kommer att fråga mig hur länge jag bott här.”
Asps berättelser slutar i intet och lyser som små ensamma fönster ut mot den tomhet som föregått dem men som heller aldrig blir annorlunda. Det är mycket sorgligt alltsammans, men också roligt på ett sublimt vis. Hur jävla knäpp får man bli egentligen?
Också rörande Asps språkbehandling är jag beredd att langa fram stora A. Det var länge sedan jag läste en så snitsigt stram och återhållsam debutant. När hon väl nedlåter sig till att föra in dialog så är det bra tjong också i den, och de föredömligt kortfattade miljöbeskrivningarna sitter som en smäck i läsarens hjärnbark.
Ta bara följande interiör från ett väntrum vilket som helst i jämmerdalen:
”De röda siffrorna som gick över i nya kombinationer. De gula lapparna i händerna på små barn. Klockan som tickade på. Kvällarna som lade sig.”
Kolla till exempel in vilken drös av tröstlöshet som valet att skriva ordet kväll i bestämd form pluralis drar med sig in i bilden, och hur platt det hade blivit om Asp bara hade skrivit ”kvällen”.
Diskutera!