Rädslan består & saknar inte skäl

MIKAEL STRÖMBERG läser om ett folk på väg mot upprättelse?

I vilken del av landskapet går den goda vägen? En börjar i norra Indien, fortsätter genom Iran, Rumänien, Frankrike, Spanien och slutar i Lissabons hamnkvarter. Det är en lång väg men lätt att färdas med lite svängig musik och dans inom familjen.

Filmen heter Lattjo Drom och var en av de första som valde ett lustfyllt perspektiv på resandefolkets sätt att leva. Nu finns också motsvarigheten i bokform av Bo Hazell, som tidigare gjort flera uppmärksammade radio- och teveprogram om ”tattare”.

Resandefolket är ett eget folkslag med vissa släktband till zigenare. I andra länder kallas de Traveller, Reisende eller Voyageur. Cirka 20 000 bor i Sverige och är därmed lika många som de svenskregistrerade samerna. Men det tog tid, pinsamt lång tid för den svenska regeringen att erkänna dem som minoritetsgrupp.

Språket är säkert bekant: Hak = ställe. Beng = idiotisk. Lattjo = bra. Lakk = arg. Låkko = polis. Likaså attributen: Husvagnen, vräkiga bilen, klockorna och armlänkarna. Och våra gemensamma fördomar om björntämjaren, positivhalaren, gatumusikanten och knallen.

Men varifrån härstammar de? Indien säger en del, Tyskland och Ryssland säger andra, ett tredje svar är att de tillhör en socioekonomiskt likartad yrkesgrupp från hela den kända världen.

Jag är tillräckligt gammal (och ung) för att minnas vad mina äldre släktingar sa om ”tattarna”. Skojare, var dom, som sålde finkel på dunk och värdelösa klockor. Och när tivolit kom till stan var det dessa ”tavringar” och ”knävlingar” som lurade anständigt folk med sina nitlotter och livsfarliga bergochdalbanor.

Hur kan det komma sig att de fortfarande är samhällets mest föraktade grupp?

Rädsla förstås, inför resandeidentiteten. Men antagligen även ren och skär avundsjuka, eftersom resandefolket står för något som saknas i den svenska och anglosaxiska modellen. Frihet! Improvisation! Rörelse!

Författarinnan Liv Borge sätter fingret på det existentiella i sin bok Solens og månens barn: ”Vårt land har varit den stora vida jorden, och det är vandringen vi älskat. Detta är kanske också förklaringen till varför vi har varit så föraktade genom alla tider. Vi har nämligen aldrig kommit som något härskarfolk”.

Till de mörka avsnitten i Hazells bok hör utrotningen och steriliseringen och skamkänslorna. ”Att vi i Sverige kunde göra något sådant!” Hur var den etniska rensningen i Jönköping överhuvudtaget möjlig med tanke på att det bara var tre år efter de allierades uppstädning av koncentrationslägren?

I Jönköping gick mobben. Staden skulle rensas från människor med resandepåbrå. ”Tattarsympatisörer” gick till attack mot ”de vitas” ledare. Här utspelades alltså ett svenskt Rosewood som väl egentligen aldrig fått sin förlåtelse.

Och i norska Svaneviken ville de styrande satsa på ”kulturell avprogrammering” i särskilda arbetsläger som var direkta plagiat av Tysklands koncentrationsläger. I behandlingen ingick tvångslobotomering och i stället för de svängiga resandelåtarna infördes norska arbetarvisor med texten ”Här på Svaneviken är det plikt, plikt, plikt – hela dagen!”.

Halten i Hazells text är imponerande, det ligger ett helt decennium av research i kriminalregister, polisförhör, domstolsprotokoll, fängelseliggare, artiklar och forskning bakom.

Men det bästa är de invävda intervjuerna där vi får träffa vanliga Franssons och Walfridssons, Perssons och Nilssons som bor i vanliga hus och har vanliga jobb. Till exempel busschauffören Roger Rosengren som reser runt i skolorna och berättar att han inte slåss med kniv, super och lever fan.

Det ligger till och med en tragedi bakom själva namnen, eftersom man tvingats ändra sina namn för att bättre passa in i svensk folkbokföring.

Så rädslan består. Och rädslan saknar inte skäl.

samhälle

Mikael Strömberg