Folkbildning som det svänger om
Anneli Jordahl om Tolfterna – där rika och fattiga kvinnor kämpade tillsammans
Uppdaterad 2019-10-04 | Publicerad 2019-10-03
Föreställ er att nutida kvinnor ur över- och övre medelklassen, bosatta i Djursholm eller på Östermalm, skulle brinna för att bygga nätverk med fabriksarbeterskor eller undersköterskor.
Föreställ er att de är bekymrade över arbeterskornas underbetalda, omänskliga slit. Oroade över hur rika och fattigas åtskilda liv leder till fördomar, förakt för varandra, i värsta fall våld.
Kan ni se framför er hur de ägnar obetald tid åt att fixa tisdagssamkväm med föredrag, samtal, musik och dans? Allt i hopp om att samtala och studera tillsammans.
Det är lätt att bli raljant. Men det var förstås ett annat samhälle då när författarna Ellen Key, Amalia Fahlstedt och Elna Tenow grundade Tolfterna 1892. Kvinnor i alla samhällsgrupper var kuvade, men kamplystna. Demokratiska rörelser var tidens melodi. Radikalitet var på modet.
I ett samhälle där en ärbar kvinna höll tyst, där talade Ellen Key. Hon var en omtyckt föredragshållare på Arbetareinstitutet. Key drog därför till sig både borgare och arbeterskor till Tolfterna där tanken var att en grupp om tolv personer hjälptes åt att bjuda in.
De fick napp! Klockan 20 på kvällen efter tolv timmars arbetsdag dök cigarrarbeterskor, sömmerskor, strykerskor och bodbiträden upp. Hunger efter bildning är sannerligen klassöverskridande. Borgardamerna häpnade över att många av de inbjudna var mer belästa än de själva. Genast såg de till att samla böcker till ett eget bibliotek.
Tala om inspirerande läsning! Äntligen tillägnas Tolfterna en egen fördjupande historik, författad av bibliotekarien Lisbeth Håkansson Petré. Här varvas tematiska texter om arrangemangen, skildringar av ett dåtida Stockholm och porträtt av spännande medlemmar. Med andan i halsen läser jag om den fackligt aktiva strykerskan, skribenten och skickliga talaren Anna Söderberg.
Det här är svängig folkbildning i Tolfternas anda. Boken är skriven med lätthet och känsla för dramatik. Här finns ovanligt nog inte ett enda pliktskyldigt tragglande parti. Under läsningen påminns jag om Ulrika Knutsons häftiga bok om den kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad.
Tolfterna fyllde tomrum. Arbeterskorna tog med sig systrar och väninnor till föredrag om Ibsens dramer, ingenjör Andrées luftfärd eller om hur kvinnans könsorgan är beskaffat. Till slut var de 400 medlemmar.
Det fina är att boken visar hur folkbildning fortplantar sig. Hur ökat självförtroende ledde till att nya demokratirörelser bildades, inte minst rösträttsrörelsen och Allmänna kvinnoklubben i vilken socialdemokratiska kvinnor organiserade sig. Medlemstidningen Morgonbris fick sitt namn av vår första kvinnliga proletärförfattare, Maria Sandel. Ett kort tag var hon med i Tolfterna, men gick ur. Hon hade svårt för organisationer där borgarkvinnor satt agendan. Politiska tal var förbjudna med risk att de kunde uppröra.
Boken slutar år 1964 då det sista mötet ägde rum. Kvinnorna hade tagit plats i samhället och Tolfternas glöd falnade.
Klasshierarkier kunde sätta krokben för umgänget. De som bjöds in befann sig naturligtvis i underläge, ute i samhället och i mötesrummet. Tala inför kändisar som agitatorn Kata Dahlström eller sagoboksförfattaren Elsa Beskow. Hu! Arbeterskornas utmattning, blygsel och auktoritetsskräck försvårade meningsutbyte. Det tog tid innan någon av dem vågade bjuda in och föreläsa.
Men de kom. Till slut var de så många medlemmar att samtalet – som Ellen Key ansåg vara viktigast – uteblev. Vid en utflykt till villastaden Djursholm anmälde sig 131 personer. Trots det svårhanterade fortsatte verksamheten i decennier. Boken slutar år 1964 då det sista mötet ägde rum. Kvinnorna hade tagit plats i samhället och Tolfternas glöd falnade.
Jag får för mig att författaren med sin bok överlämnar en stafettpinne. Det sägs inte, men visst är den en hint om att Tolfterna borde återuppstå. Samhället är återigen tudelat i segregerat boende och klasskiktade skolor. Fördomar gror. Framtidshopp en bristvara.
Vem väcker upp Tolfterna ur vilan?