Pjäser som kan spelas, läsas, diskuteras

Att skriva för teatern har vidgat Lidija Praizovics författarskap

helskärm

I handen har jag den nya boken med tre pjäser av Lidija Praizovic. Men jag lägger den åt sidan ett slag och backar tolv år till Spegelboken. Porträtt av konstnärinnan som ung. Berättelser ur dockskåpet (Bokförlaget Mormor, 2009). Tre associationsmassiva titlar på en gång! 

De leder in till flickan Lara som med sin mor flyr till det nya landet Sverige, men framför allt till en flödande ordvärld som jagar och jagas, mister och tar, binds och bryter upp. Ett vilt EKG direkt ur de tidiga tjugoåren, en rusig, komisk, grandios och hänsynslös bok. Hänsynslös för att den blottställer och kräver utan att lyssna efter svar.

Några år senare kom Porr för Vlada/HJÄRTAHJÄRTAHJÄRTA!!!/Mitt liv som mun (Dockhaveri, 2012). Tre associationsmäktiga titlar igen, på en diktsamling som minst av allt samlar sig utan snarare maximerar sig, diktatorisk mot läsaren. Lika symbiotisk och separatistisk som första boken och ännu mera gränslös, med identitet/sexualitet som spelplats. Ful i mun, påstridig. Men också vädjande kärleks­visa och tunnhudad mammapappabarnbok. Ord från det lämnade landet far in på sidorna, Lidija Praizovic föddes i det sönderfallande Jugoslavien, hon skriver om sig själv, men mer performativt än biografiskt.

Fantasins hänsynslöshet är en väldig kraft med ett fatalt aber: verklighetsförlust. När jag åter tar upp boken med pjäserna tänker jag att dramatiken kanske var Lidija Praizovics utväg från det alltför jagiska skrivandet. Både för att teatern vidgar rollistan och för att den betyder praktiskt samarbete. Andra blodomlopp.

I ”Hjärta mot hjärta” (som hette True colors på Ung scen/Öst 2015) återfinner vi debutbokens Lara, i varje fall delar de namnet. Hon är öppen och längtande och lika ambitiös i skolan som i tävlingsdansen och självsvälten. För mamman är hennes ängladotters första kärlek fel kille: Rashid från Eritrea, svart med muslimsk familj. ”Vet du att det var muslimer som dödade dina förfäder i slaget på Kosove poljo år 1389?” Men Rashid säger: ”Änglar finns hos både eritreaner och serber”.  

Samarbetet med Ung scen/Öst fortsatte 2017 med Pappas bil – och Lara är där igen, fast nu heter hon Tanja och har flickvän, i början hemlig och i slutet helt öppet. Språng sker i tid och rum, från början av 90-talet till 2016, från Sverige till det brustna Jugoslavien. Varaktig mot alla odds är pappans ömt vårdade Princez, hans Volvo 145 årsmodell 72 som en gång invigde honom till Sverige. 

De två pjäserna har något att säga, politiskt, mänskligt. De skriver publiken bara lite på näsan, de håller att spelas, diskuteras och läsas. Men Adolf – bokens tredje pjäs skriven för P1 Drama 2020 – är mer sketchartad. 

Här dyker Lara upp igen, som ung alldeles nybliven mamma ihop med flickvännen Roya (samkönade, mixade). Vad ska barnet heta? Allt är möjligt, men namnets tomma plats blir ett slagfält för stridiga viljor, inklusive släkthistorien och Skatteverket. Omid Lemonie Shooting Star Jovan Adolf Karlsson Đurdevic Hashimi? Idén är inte dum. Men det blir mest en flyktig muntration, replikerna är funktionella, snabbt sagda och förbrukade, vardagsvana, bortdunstande.

Jag tar åter upp Spegelboken och  Porr för Vlada – ilskna, roliga, språklyckliga. Nog kan Lidija Praizovics ordvärldar få vara lite mer ömsesidigt mänskliga och jordiska, utan att mista det egensinnet?

Lidija Praizovic medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Magnus Florin, författare, dramaturg och skribent på Expressens kultursida