Plågsam skildring av hedersförtrycket
Elaf Ali träder ut ur rädslan med imponerande precision
Publicerad 2021-04-14
Frågan om hedersförtryck och våld framställs och hanteras i Sverige som ett importerat barbari. Vem som utövar och vem som faller offer blir en del av andrafieringen, symptomatisk för hanteringen och förståelsen av fenomenet.
Elaf Alis debutroman Vem har sagt något om kärlek? är säregen i sitt slag att skildra hedersrelaterat förtryck och våld från offrets perspektiv. I romanen vävs olika textplan in; det självbiografiska/skönlitterära varvas med intervjudelar och faktaavsnitt om hedersnormer.
Avståndet från att en gång ha levt under förtrycket – och nu inte göra det, eller snarare leva i eftermälet – föreställer jag mig spela en stor roll för romanens tillblivelse. Avgörande må även vara själva försoningen med pappan, som var hennes förövare.
En viktig scen tar sin början i lägenheten i Fjälkinge, en liten by utanför Kristianstad, där Elaf bor med sin mamma, pappa och fyra syskon. Hon är ung och har chattat med en kille på internetforumet Lunarstorm. Han tjatar till sig Elafs hemtelefonnummer och trots att hon varnar honom för att ringa innan hon sagt att kusten är klar, så gör han just det. Elafs pappa svarar. Hennes egen förståelse för allvaret av de eventuella konsekvenserna av hedersförtrycket börjar på många sätt här.
”Mitt liv förändras över en dag. När mensen väl kommit finns ingen återvändo.” Mensen blir en symbol för att Elaf blivit kvinna, trots att hon fortfarande är barn.
De vardagliga restriktionerna tillkommer relativt omgående. När Elafs pappa ringer skolan för att meddela att hon inte ska delta på simlektionerna så accepterar de hans krav. I en intervju för Lundströms bokradio frågar sig Elaf Ali ifall detta hade accepterats om en etniskt svensk förälder ringde i samma typ av ärende. Hon tror inte det. I en av bokens intervjudelar menar även Elafs pappa att han aldrig upplevde att samhället försökte motarbeta honom och de krav och begränsningar han utsatte sin dotter för.
Elaf Ali har skrivit en mycket ambitiös roman som skildrar skammen och rädslans mest intima moment som konsekvens av det tillstånd hon tidigare levde under. Balansgången mellan självutplåning och att upprätthålla sin egen rätt är plågsam, men skrivs fram med en precision som är imponerande. Det autoetnografiska tillvägagångssättet gör att den personliga berättelsen lyfts fram i ett långt större perspektiv. Vad som sker privat blir aldrig en isolerad händelse, utan lyfts på ett strukturellt plan, utan att hon för den delen teoretiserar sin egen upplevelse.
Jag förstår att Elaf Alis roman triggar igång något för många. Ett kvitto på att den rasistiska diskursen är så utbredd och internaliserad är att samma diskurs styr våra val av narrativ, och gör oss rädda för att en roman som Elaf Alis skulle göda den redan utpräglade rasismen.
Rasismen hittar alltid kryphål för att fortsätta rättfärdiga föraktet mot konstruerade förövare och rättfärdiga ömkandet av konstruerade offer, och på så sätt producera främlingar. Jag är säker på att de flesta unga kvinnor och hbtq+ personer i Sverige som rasifieras som icke-vita, betraktats som offer redan vid första anblick. Och jag vet att de flesta invandrarpappor betraktas som förövare innan de ens hunnit säga hej. Behovet och begäret att skydda bilden av framställda förövare och offer har därför goda skäl.
Men direkt skadligt är att då av samma skäl vilja tysta det narrativ som finns i Elaf Alis roman. Det ena behöver inte utesluta det andra, tvärtom, och det lyckas Ali visa i sin roman.
Om frihet är, som Nina Simone uttrycker det, ”att inte vara rädd”, så handlar Elaf Alis roman Vem har sagt något om kärlek? om att snarare än att träda in i friheten, träda ut ur rädslan.