En nyanserad rapport från en märklig tid

Johan Anderberg skriver spännande om Sveriges vägval under coronapandemin

Ulrika Stahre

helskärm

I vintras, medan vi vanliga dödliga försökte förhålla oss till restriktionerna och ladda psykiskt för något som hotade att bli våra livs hittills mörkaste period, kom nyheten att Johan Anderbergs Flocken ska filmatiseras.

Det förvånar mig inte. Anderberg har skrivit en spännande bok om coronapandemin och den svenska strategin, och redan de första kapitlen, där katastrofen, som ännu är i sin linda, börjar mucka, och de viktiga aktörerna presenteras är snyggt saxade i varandra. Läsaren, jag, sugs in och blir kvar.

Vi som läser vet vad som ska hända, men inte kontrahenterna. Inte Anders Tegnell, eller Johan Giesecke (”patriarken”), Björn Olsen eller Tom Britton.

Dessa män, och många till, presenteras i boken, agerar, placeras i ett sammanhang både institutionellt och historiskt. Historien om hur Smittskyddsinstitutet successivt kom att domineras av epidemiologer och statistiker, på bekostnad av mikrobiologerna – stora linjer favoriserades framför mikroskopet – och senare sögs in i den nya Folkhälsomyndigheten är intressanta som bakgrund till de infekterade debatter som pågått under hela pandemin.

Men personligen uppskattar jag ännu mer de korta – ibland alltför korta, kapitlen virvlar fram i stundom hög fart – vetenskapshistoriska bakgrunderna till vår tids smittobekämpning och kalkylerande. Till epidemiologin och de matematiska modellernas rötter. Frågan som ständigt bearbetades: hur vägs risker mot nytta ur individ- och populationsperspektiv? Populationen, det är vi. Flocken. Hur vägs vår frihet mot vår trygghet?

När smittkoppor började bekämpas genom att man inympade sekret eller var från sjuka på 1700-talet var det ett lotteri – det var förenat med hög risk att bli sjuk och dö, för individen. I det långa loppet var metoden en vinst för populationen. Vi känner igen resonemangen idag. Vaccinet – bättre om alla tar det, men illa för den som får svåra biverkningar.

Att läsa Flocken är att kastas tillbaka, främst till förra våren. Den svenska senfärdigheten, och så småningom den svenska världsunika linjen, experimentet, pariastaten, eller som Anderberg bland annat kallar det: kontrollgruppen. Världens ögon riktades mot Sverige, och det var inga blida ögon. Landet som plötsligt spelade rysk roulette med sin befolkning. Men också landet vars resultat man kunde granska som en kontrollgrupp i ett läkemedelstest. Kontrollgruppen som får sockerpiller. Hur slår pandemin när man rekommenderar istället för att tvinga ?

Ungefär lika, har hösten och vintern visat. Exakt hur lär vi inte få klart för oss på flera år. Hur går det för de barn som hemundervisades världen över? Eller för de vars företag gick omkull?

När större delen av världen gick in i lockdown-läge – enligt Johan Anderberg av främst två skäl: inspirationen från Kina och Neil Fergusons inflytelserika brittiska rapport Imperialrapporten, som förutspådde att antalet intensivvårdsplatser som skulle krävas var skyhögt fler än de som fanns – förlorade medborgarna också basala fri- och rättigheter.

Det blev en upp- och nervänd värld, där tilltron till expertis och vetenskap framhölls i Sverige, men där fake news-president Donald Trump kunde säga samma saker som Giesecke: ”Många av de åsikter som han och Folkhälsomyndigheten hade om viruset bedömdes som så farliga av Facebook och Twitter att de antingen togs bort eller försågs med varningsflaggor när Donald Trump uttalade dem”, skriver Anderberg.

Republikanska anhängare, som i vanliga fall föraktar vårt lilla ”kommunistland”, kunde kräva ”Be like Sweden”. Ropen på munskydd var en fråga för liberaler och radikala i USA, för Sverigedemokrater i Sverige.

Så där höll det på, paradox efter paradox. Det tycktes vara viktigare att vara i opposition helt enkelt, eftersom pandemins alla obehag kunde skyllas på de som satt vid makten.

Den största paradoxen stod dock Anders Tegnell själv för. När sommarens relativa lugn började går mot en hotande andravåg under hösten stod Sverige stadigt, eftersom Tegnell dels hävdade att smittan hade stoppats på frivillig väg, att den svenska modellen fungerat – men också att fler hade haft smittan än i andra länder, så att de skulle kunna skydda de osmittade – en viss flockimmunitet med andra ord.

Anderberg skriver: ”En av dem som uppmärksammade motsägelsen var statsvetaren Anders Sundell vid Göteborgs universitet. Han kallade det för ’Tegnells paradox’: vi vill att ni inte ska få smittan, men vi vill att ni ska ha haft den.”

Vi vill att ni ska ha haft den. Plötsligt sammanfaller individnivå med populationsnivå. Vi vill alla ha haft. En hotande framtid ska bytas ut mot något genomlevt, något som vi kan skaka av oss.

Att läsa Johan Anderbergs bok är inte bara att få perspektiv och bakgrund, detaljerad beskrivning av hur den svenska strategin kom till och vad den ledde till. Det är också att vara befriad från debatten, både i sociala och andra medier. Det är väldigt svalkande. Flocken är ingen debattbok, den är en nyanserad rapport från en väldigt märklig tid. Så märklig att man behöver hjälp att finna orden för den.