Äntligen vill väst läsa ukrainska författare

Oksana Zabuzjko är aktuell med essän ”Den längsta av resor”

Anneli Jordahl

helskärm

Det ödesdigra året 2014 deltog jag i den internationella litteraturfestivalen i Lviv i Ukraina. Temat var Förändringar, kamp och krig under hundra år: 1914–2014. Jag såg fram emot att lyssna på Oksana Zabuzjko, landets främsta författare. En dov och spänd stämning rådde i universitetsstaden belägen åtta mil från polska gränsen. Ryssland besköt Donetsk och Luhansk i öst och Krimhalvön var redan annekterad. Invigningsfesten ställdes in, vi samlades i en kyrka där författaren Serhij Zjadan uppmanade sina kollegor att inte vara tysta om det som sker.

På den efterföljande middagen med författare och översättare frågade vi oss ifall det tredje världskriget just inletts.

Ja, det har det, hävdar Oksana Zabuzjko i essän Den längsta av resor som skildrar kriget utifrån författarens exil i Polen. Med lätt packning åkte hon den 23 februari från Kiev till Warszawa för att framträda – och blev kvar. Det sista planet som lyfte från huvudstaden var fyllt av skärrade ryssar. Dagen efter bombades Ukraina. Europa kommer att bli indragna i detta krig, skriver hon.

Det är en märklig känsla att nästan i realtid läsa Zabuzjkos analys av kriget. Essän har tagit form under april/maj, författaren har snabbskrivit. Men detta är inget hafsverk, Ukrainas internationellt mest berömda författare äger en formuleringskonst där meningarna blir på samma gång uppfordrande och litterära.

I både den aktuella essän och i den feministiska klassikern Fältstudier i ukrainskt sex (1996, 2006 på svenska) som nu återutges, använder hon samma lågande vrede som Jamaica Kincaid gör när hon är som mest förbannad över kolonialismen och rasismen. Få författare fixar att skriva stor litteratur med ursinnet som ledsagare, Zabuzjko gör det. En taggtråd genom essän är Rysslands och västvärldens oynliggörande av Ukraina som land: ”infödingen ska känna till kolonialmaktens kultur bättre än sin egen”.

Hon kallar essän för ”en monolog riktad mot det kollektiva väst”. Den är informationstät, aktuell krigsdata varvas med historiska trådar till första världskriget. Likt ett tal inför ett auditorium, en vattenspridare på högsta tryck, anklagar hon västmakterna för att inte ha tagit Putins propaganda och imperialism på allvar. Naivt har vi fortsatt göra business.

Det som nu pågår kallar hon ”förintelsekrig” och hon redogör för systematiken bakom. Det blir en berättelse om förtryck och om folkligt motstånd. Till exempel överöste kvinnorna i Zaporizjzja proryska aktivister med ägg, därefter hällde folk mjölpåsar över dem. Vilsna sprang de iväg som levande jättedegar.

Även romanen Fältstudier i ukrainskt sex är formad som ett föredrag inför ett auditorium. Här skjuts det skarpt mot västvärldens ignorans, mot ryssarnas maktfullkomlighet och hon anklagar dessutom de ukrainska männen för att trycka ned sina kvinnor.

”Mina damer och herrar” återkommer som tilltal. Berättarjaget är gästprofessor på ett amerikanskt universitet. Hon blir förälskad i en ukrainsk konstnär och hoppas kunna vila i en landsmans trygga famn, men relationen blir destruktiv och våldsam.

Berättaren växlar mellan första och tredje person. Här finns inga gestaltade scener utan kärlekshistorien återberättas både ilsket och skärrat. Allt kan läsas som en snillrik metafor för Rysslands förtryck av Ukraina.

Romanen blev en litterär skandal. Ingen hade dittills talat så rakt på sak om kvinnans begär, lika skarpt analyserat sex och makt och uttryckt besvikelse över sexualakten. Männens mumlande: ”Fan varför söp jag så mycket för!” Att författaren skrev ”dra du åt helvete då, din impotente ynkrygg” var förstås förolämpande. Att romanen dessutom försökte ”förena kroppsligheten som idé med nationella trauman” sågs som mest upprörande. Det berättar författaren i det nyskrivna förordet.

Folk läste och grälade om relationer. Därmed fick den ukrainska litteraturen tillbaka sina läsare som gått förlorade under sovjetåren. I dag räknas romanen som en ukrainsk feministisk bibel, översatt till 17 språk. ”Min mest svåröversatta”, skriver författaren, men det märks inte på Irina Voltjanskajas självklara tolkning.

Jag läste romanen fascinerat när den kom på svenska 2006. Språket är oefterhärmligt; en fräck och humoristisk virvel, här och var påminnande om Elfriede Jelineks kaskader och Eija Hetekivi Olssons litterära fuck you-finger. Ja, romanen förtjänar verkligen epitetet modern klassiker, och att läsa den under pågående krig ger den naturligtvis en särskild tyngd. Det enda som stör mig är hur nedsättande berättarjaget beskriver minoriteter hon möter i den amerikanska staden. Ordvalen var möjliga då, i dag är vi mer upplysta.

I exil hör författaren det egna språket ”sorla och porla” omkring sig, Polen har tagit emot tre miljoner ukrainare. Barnen ”leker källare”, någon av dem härmar ett flyglarm. ”Jag har en riklig repertoar av stresstillstånd”, skriver hon i essän.

Likt en parkour-atlet svingar hon sig mellan det personliga och det politiska.

Nu faller bomberna på det hittills förskonade Lviv. Det slår mig att det är just kvinnliga författare som blir framstående uttolkare av den ryska imperialismen, Oksana Zabuzjko och Svetlana Aleksijevitj.

Krasst skriver Zabuzjko att bomber och litterär utgivning hänger ihop. Nu är väst plötsligt nyfikna på ukrainska författare, äntligen blir de översatta och lästa.