Skrivande, sexlekar, böner och självförakt
Hassan Blasim är en enastående berättare
Publicerad 2021-07-27
Hassan Blasim, som tog litteraturvärlden med storm för några år sen med novellsamlingen Irakisk Kristus, har kommit ut med debutromanen Gud99 – en historia om en författares flykt från Irak och hans nya liv i Finland.
Boken bygger på en blogg Blasim startade för att berätta om sin egen flykt från Irak, där han intervjuar andra migranter. Den var också en reaktion mot arabiska förlag som var rädda att hans noveller skulle ”spräcka mödomshinnan på den arabiska kulturen, som de med svärd och blod hade förvandlat till en jungfrulig kultur”.
Hassan, som berättelsens antihjälte heter, har ett djävulusiskt begär och är lite av en Don Juan. Men han är också driven av ett etiskt patos efter andras berättelser, som fogas in i varandra likt ryska dockor, större och märkligare för varje gång.
Jag kan inte minnas när jag sist läste en så livs- och idésprakande roman, skriven av en så briljant berättare.
Vi får möta ett par tokiga Youtube-filosofer, en rasistisk ko, en torterad gräshoppsätande pojke som blir en torterande poliskonstapel, Iraks första kvinnliga DJ och en skrattande känguru.
Här finns även en tjuv som kokar linssoppa åt en gammal döende kvinna han precis gjort inbrott hos, och sen blir knivmördad i fängelset efter att ha filmat två islamister som har sex med varandra.
Här finns också män som drivs av hat, som förbannar både islam och Gud och diktaturen och USA och kapitalismen och rasismen i Europa. Män som talar länge och detaljerat om ”fittans religion” och dess olika djävlar. Män från Soldiers of Odin, och en kvinna om säger: ”Vi finländare är rasister … men vi hatar varandra också!". ”Finnar” beskrivs annars som ett reserverat folkslag, förutom när de går på krogen eller springer mellan ”helvetets hetta och paradisets rimfrost” i bastutemplen.
Alterneringen mellan kyla och hetta återkommer i romanen som en påminnelse om att skillnaden mellan paradiset och helvetet kan vara hårfin. Världen beskrivs i sin tur som ett spelbräde för olika ekonomiska intressen i politiska kläder.
De som dominerar spelet är kapitalisterna som skapar repressiva regimer genom att sälja vapen och kemikalier till diktaturer, för att sen göra sig av med diktatorerna, vilket i sin tur leder till ännu mer kaos, fundamentalism och fattigdom. ”Om nu inte vänstern klarade av att göra motstånd mot imperialismen, varför kunde inte islamisterna göra det?” undrar en röst i boken.
Gud99 är en fullkomligt galen, kalejdoskopisk roman fylld av labyrintiska historier om hjältar, kvacksalvare och människor på flykt, om skrivandets mödor, sexlekar, böner och självförakt. Romanen skulle på var och varannan sida kunna sticka iväg i fem olika riktningar, men det gör den inte, för det är just världens galenskap som tycks hålla berättarjaget i schack.
Bokens röda tråd är ett par ömsinta brev från en äldre, belevad, döende vän som bombarderar berättaren med Cioran-citat som: ”Förebrå ingen. Om människor kunde förändras skulle de göra det. Men de förmår inte. Och du förmår inte mer än de.”
Jag kan inte minnas när jag sist läste en så livs- och idésprakande roman, skriven av en så briljant berättare. Jag skulle däremot inte säga att Blasim ägnar sig åt ”magisk realism”, som en del kritiker påstått, utan åt ett hyperrealistiskt historieberättande, befriad från både sentimentalism och moralisk hygienism.
Men även solen har sina fläckar. Jag hade exempelvis gärna sett en mer nyanserad läsning av kapitalismens våldsverkare, ett djupare grävande i de egna såren och en och annan punktering av exotismens slöjor när det kommer till Finland. Men detta hindrar inte Blasim från att vara en enastående författare.