I Sverige har vi sex Pixiböcker per invånare
Maria Nilson har granskat den säkraste av alla barnböcker
Publicerad 2023-01-14
Pixi. Ni vet de där pyttesmå bilderböckerna som brukar ligga framme vid kassan i mataffären.
Litteraturdocenten Maria Nilson har kanske inte läst dem alla, men väl ”hundratals”. Från Pixibok nummer ett – Justin Michmans Tuff-Tuff Billy från 1955 – till dagens böcker av etablerade bilderboksskapare som Lotta Olsson, Jan Lööf eller Stina Wirsén.
Resultatet presenteras nu i Svenska barnboksinstitutets skrift nummer 162, med titeln Pixi – Historien om Sveriges mest spridda bilderbok. Det första litteraturhistoriska spadtaget i en utgivning omfattande långt över 1 000 titlar.
Alltsammans börjar dock med en dansk, får vi veta. 1953 lanseras Pixiböckerna på bokmässan i Frankfurt, av förläggaren Per Hjald Carlsen som influerats av liknande bokserier från USA.
Namnet Pixi uppges syfta på ”en lille skovtrold”, motsvarande engelskans pixie eller svenskans pyske. Ett småvuxet andeväsen av den där godartade sorten som kan studeras i Kärlekstunneln på Gröna Lund.
Här hemma hakar Lindqvists förlag på, och snart börjar Pixiböckerna försäljas i dagligvaruhandeln som ett prisvärt och högkvalitativt alternativ till Kalle Anka och andra serietidningar.
Inledningsvis rör det sig om översatta titlar, men efter hand kallas inhemska kanoner in som statushöjare, som Lennart Hellsing eller Fibben Hald.
I dag ges bara svenska titlar ut, och bland upphovspersonerna är Pixiböckerna mer populära än någonsin, enligt Nilson. Detta inte minst eftersom formatet (24 sidor om 10 gånger 10 centimeter) ger möjlighet till inkomstbringande anpassningar av redan publicerade verk.
Ta bara min egen Pixifavorit, Pelles ficklampa av Jan Lööf. Den föddes som ”vanlig” bilderbok 1978 men har på senare år givits ut i flera Pixiupplagor, i ungefär samma takt som jag och mina barn (3) slitit ut böckerna, lämpligt nog.
Pelles ficklampa är en bedårande enkel historia om mörkrädsla, och passar väl in i Nilsons karaktäristik av Pixiböckerna som tydligt avgränsade:
”De har sällan så kallade öppna slut där vi som läsare lämnas i ovisshet om vad som ska hända, och jag skulle med viss försiktighet beteckna böckerna som glada.”
Nilson hittar heller inga spår av den övriga barnlitteraturens förändring på 1970-talet, när många böcker försökte göra barnen delaktiga i ett samtal om världens tillstånd, som till exempel Annika Elmqvists kapitalistuppläxning Sprätten satt på toaletten (1970).
Detsamma gäller för den typ av konstnärligt avancerade bilderböcker som började dyka upp på 2000-talet, med skildringar av sådant som familjevåld eller sinnessjukdom.
Gro Dahles och Svein Nyhus Den arge, om en pappa som slår, skulle exempelvis vara svår att göra en Pixibok av, tror Nilson.
Anledningen till denna förändringsobenägenhet står främst att finna hos kundkretsen, anser hon. Föräldrarna betraktar Pixiböckerna som ”säkra”, och förutsätter att de tryggt kan sättas i händerna på ätteläggen medan makaronerna kokar: ”Detta är naturligtvis en fördel, men kanske kan det också vara ett hinder då det blir svårt att ändra för mycket på konceptet.”
Bonnier Carlsen, som sedan länge står för utgivningen, lär i alla händelser gilla läget.
Många gamla Pixiböcker försmäktar förstås på vindar eller under något vickande bordsben, men sedan starten har trots allt över 60 miljoner av dem passerat genom rikets hushåll.
Grovt räknar ger det sex Pixiböcker per invånare.
Motsvarande siffra för kokboken och standardreferensen Sju sorters kakor, Sveriges mest sålda titel, är 0,4.