Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Fuskande journalister, fejkbarn och bedragare

”Underlandet” är en mästerlig skildring av ögonblicket då livslögnen krackelerar

Publicerad 2023-05-15

Hanna Nordenhök (född 1977) debuterade 2005 med radioteaterpjäsen ”I henne, och hon fylldes” och har sedan dess utkommit med både diktsamlingar och romaner, senast med ”Caesaria” (2020).

I ”Underlandet” har Hanna Nordenhök lämnat den historiska romanen bakom sig. Även om temat om människors utsatthet känns igen från hennes tidigare böcker är Underlandet i allra högsta grad en roman om samtiden. Människor som är fast i sina skärmar, pandemin liksom tilltagande värmeböljor utgör här fond till tre parallella berättelser. 

En hemlös kvinna driver runt på den amerikanska västkusten och nästlar sig in i människors liv genom att utge sig för att vara mycket yngre än vad hon är. Två katalanska journalister blir intrasslade i en febrig katt och råtta-lek efter att den ene börjar misstänka att den andre fabricerar sina reportage. I Skåne lever en kvinna i förnekelse om sin mans dubbelliv. Utöver dessa tre huvudspår återfinns ett antal insprängda kapitel. Blixtbelysningar av dopade mma-fighters, ertappade ekobrottslingar och politiker i möte med sina spökskrivare. Gemensamma nämnare är bedrägeri och lögn. Att utsättas för det, att utsätta andra, och inte minst självbedrägeriet: att utsätta sig själv.


Samtiden sedd genom bedrägeriet är ett lyckat romangrepp. Och visst, här skulle man kunna använda sig av ödesmättade termer som fake news och post-sanning. Men detta är ingalunda en idéroman. Snarare rör det sig om en djupdykning i vår tids besatthet av autenticitet och hur denna jakt i sin tur bottnar i den allt större tid vi lägger på självframställning, något som alltid inbegriper ett visst mått av lögn. 

Nordenhök är en mästerlig skildrare av det ögonblick då livslögnen krackelerar. Inskjutna avskalade meningar bryter upp en annars sinnlig prosa och skapar en suggestiv täthet som fungerar väl med den psykologiska skärpa som utmärker denna roman.


Återkommande är bilden av ett ansikte som ses i ett nytt ljus. En rektor betraktar en ljugande elevs ansikte och blir illa till mods av hur djurlik denne ter sig innan eleven vrider på huvudet för att ”återigen se ut som en helt vanlig flicka”, kampsportaren ser på sin vän och tycker sig se pojkleendet från barndomen under det svullna ansiktet märkt av alla fighter. I en likbil betraktar en man en död kvinnas botoxfyllda ansikte. Hennes ögonbryn är tatuerade men vid närmare betraktelse ser han ”två gråblonda, breda, ganska buskiga strimmor hår som, vilket han nu la märke till, dessutom kröp upp ända över näsroten så att de möttes på mitten”.

Finns det något sådant som en persons sanna ansikte? Och vilket i dessa ovanstående illustrerade skiftningar skulle i sådana fall utgöra det sanna respektive det falska? Ingetdera och bådadera föreställer jag mig. I ”Underlandet” raserar Hanna Nordenhök föreställningen om att det skulle finnas något sådant som ett autentiskt jag. Det är en otrolig roman.

Följ ämnen i artikeln