Ranelids apokalyps

Språket som en hinna över fasansfullt skeende

helskärm

Gud väcker mig mitt i natten. Detta berättarjag, med Gud som väckarklocka, är författaren Björn Ranelid. Han befinner sig i en grotta i Mariaberget tillsammans med barnbarnet Ryder, fem år, och utanför ligger en stor del av Stockholm i ruiner. Människolik flyter som stockar i Strömmen och Saltsjön. Staden har utsatts för ett uppenbarligen ­mycket omfattande bombanfall.

Frågan infinner sig genast: vilka har bombat? Är det krig? Mellan vilka i så fall? Pågår det fortfarande? Men sådana världsliga futiliteter intresserar inte författaren, han iscensätter en litterärt konstruerad apokalyps, Johannes uppenbarelses kapitel 15 omplanterat i Stockholmsmiljö.

Så vidtar dagliga rutiner. Hustrun och andra närstående är borta. Morfar och barnbarnet Ryder snubblar omkring bland rasrester, han tar med gossen på långa vandringar runt staden och föreläser om olika hus och annan historia. Det är avsnitt som för tanken till en ambitiös lärares utflykt med förskoleklassen. De köar varje dag för mat och vatten hos de snälla nunnorna vid Jacobs kyrka. För de små barnen anordnas undervisning i den del av slottet som inte rasat ihop. Bokens vackraste avsnitt är en operaföreställning, där en gammal klasskamrat, mobbad i skolan, sjunger gudomligt.

Det är bara några ­exempel på att dessa svåra omständigheter frigör det bästa i människan. Tillvaron är en kamp för överlevnad, men när en civilisation rasat ihop är det som att grundläggande mänskliga, moraliska värderingar återerövras. Inte hos alla dock, det gäller att hålla sig undan kriminella våldsmän, morfar skjuter en hotfull karl i benet. Det är undantaget från helheten, att predika godhet.

Ranelid har lagt ned åtskillig energi på att hitta på olika handlingstrådar för att föra handlingen framåt i detta stockholmska ruinlandskap. Att han ibland villar bort sig och upprepar sig må vara hänt, det är lätt gjort i en berättelse på över 500 sidor, allra helst som förlaget tycks ha avskaffat sina korrekturläsare.

Med jämna mellanrum tycks det dock som att Ranelid tröttnat på sin berättelse och ger sig ut på utflykter i sin egen barndoms landskap, där redan välkända saker uppenbarar sig, som hans eget fotbollsspelande i unga år. Eller senare skrivande av olika böcker. Jodå, författaren skriver även i skuggan av undergången, små stycken, blir uppläst och får applåder.

Jag erkänner gärna: jag har svårt med det ranelidska språket. Med högstämdheten som ibland landar i rena patetiken. Det är ett språk som ligger som en hinna över det fasansfulla skeende det utger sig för att skildra. Det skymmer långa stycken berättelsen. När han riktigt får upp ångan låter han som en ordglad frikyrkopredikant som dopat sig med nattvardsvinet. Intet ont i det, i och för sig, det är få som predikar godhet i dessa dagar. Men resultatet blir ett ofta oengagerat registrerande av allt möjligt à la uttråkad reporter, samtidigt som budskapet framförs med ett magstöd som hörs ända till Danmark.

För det översinnliga i romanen står en påfågel, som sträcker sig ut över staden. En symbol för friheten och det konstnärliga skapandet. Det och en mer handfast realism hade jag gärna sett mer av.