Den kvinnliga rasismen var nationens framtid

Vit makt-engagemang höjde hemmafruarnas status

helskärm

Under efterkrigstiden splittrades USA i kampen mellan rasism och demokrati. Vit makt-rörelser, framför allt i den amerikanska södern, tog under 1950-talet och framåt strid mot den växande antirasistiska medborgarrättsrörelsen. Två folkrörelser stod mot varandra.

Traditionellt har det historiska fokuset legat på karismatiska antirasistiska huvudpersoner. Martin Luther King har ikoniserats jämsides Rosa Parks. Senare forskning lyfte fram de antirasistiska gräsrötterna – särskilt svarta kvinnors demokratiska aktivism. Men hur var det med motståndarsidan; de rasistiska gräsrötterna? Hur agerade hatets vita kvinnor?

Rasismen i USA var en rörelse vars ledarskap var manligt och under Ku klux klan-hättan dolde sig (nästan) alltid en karl. Men det var kvinnor som utgjorde ”massan” i den rasistiska masspolitiken, sammanfattar historikern Elizabeth Gillespie McRae i boken Mothers of Massive Resistance (”Massmotståndets mödrar”). De kvinnliga rasisterna ansågs representera den sanna amerikanska nationens sköte och framtid; det vita moderskapet. ”Att vara en god vit kvinna innebar att undervisa om rasåtskillnad både i hemmet och offentligheten”, skriver McRae. Via denna koppling mellan den privata sfären (familjen) och den publika sfären (samhället) åstadkom rasistiska kvinnor en folklig massmobilisering.

Rasism är en politisk ideologi som förvisso representerar mänsklighetens vidrigaste ondska – men den är inte ointelligent. Genom att sparka nedåt på rasifierade folkgrupper (”de andra”) höjer rasisten sin egen samhällsstatus. Det var därför många vita amerikanska kvinnor – som levde i ett förtryckande patriarkat – valde rasismen. Rasism blev deras strategi att hantera efterkrigstidens misogyna norm om den passiva hemmafrun.

USA:s kvinnor var inte tvingade att begränsa sig till rollen som husmödrar med rösträtt. Via yrkesval som lärare, socialarbetare och publicister fann vita kvinnor fler möjligheter till rasistisk aktivism. Deras uppgift blev att lära vita amerikaner att ”älska Gud, vårt vita skinn och bägges helighet”, skrev den framgångsrika författaren Lillian Smith (1897–1966).

Särskilt skolorna blev arena för rasistisk propaganda. Lärarinnor undervisade barn i den vita rasens överlägsenhet: ”Vita kvinnor censurerade skolböcker eller undervisningsfilmer, arrangerade sommarskolor och organiserade uppsatstävlingar”, skriver McRae, som understryker lokalsamhällets betydelse. Byarnas och städernas skolor blev noder för rasistisk aktivism på gräsrotsnivå. Det är kanske anledning till att ett av de mest berömda amerikanska rasistiska upploppen skedde i skolmiljö.

År 1957 skulle nio svarta elever tillåtas börja i high school i staden Little Rock, Arkansas. Resultatet blev rasistiska kravaller som traditionellt har skildrats via de centrala manliga aktörerna. Men det var framför allt lokala vita kvinnor som agerade gräsrötter i Little Rock 1957, skriver McRae. De reagerade mot uppfattad apati inom det vita samhället. Kvinnorna ansåg att den vita allmänheten inte tillräckligt förstod att segregation krävde konstant och vaksam aktivism för att upprätthållas, särskilt gentemot uppväxande generationer av barn. Därför blev upploppen i Little Rock viktig symbolpolitik.

helskärm

Men McRae går dock längre än att enbart stereotypt peka på den amerikanska södern. Även i nordstaterna fanns i praktiken rasistisk segregation. Vissa skolor hade nästan enbart svarta elever medan andra hade mestadels vita elever. För att motverka detta fattades federala politiska beslut; skolsegregationen skulle minskas med hjälp av skolbussar. Resultatet blev en våg av rasistiska protester.

År 1972 intervjuade New York Times vita mödrar inom arbetarklassen, som
berättade att deras familjer arbetat hårt för att kunna köpa hus i förorter med ”god skolmiljö” (det vill säga skolor med nästan bara vita elever). De vita mödrarna var upprörda över att deras barn skulle tvingas åka skolbuss till skolor med övervägande svarta elever. Samtidigt hävdade de att detta inte hade någonting med rasism att göra. Tvärtom underströk mödrarna hur mycket de avskydde rasism. I Boston organiserade sig vita mödrar officiellt för ”det fria skolvalet”, men i praktiken handlade kraven om att begränsa antalet svarta elever i de egna barnens skolor.

I stället för att använda rasistiskt språkbruk föredrog nordstaternas vita mödrar att tala om ”misslyckad integrationspolitik”. Likväl, när svarta elever anlände till de vita skolorna, möttes de enligt McRae av skriken ”nigger, nigger, nigger”.

Den långsiktiga politiska effekten av den federala antirasistiska skolpolitiken blev att många vita arbetsklassmödrar i traditionellt vänsterliberala nordstatsmiljöer övergav sina värderingar. Under 1980-talet rörde de sig högerut. ”Uppfattningen om det amerikanska moderskapet förde upp frågorna på den politiska agendan och gav dem en viss moralisk överlägsenhet”, skriver McRae. Rasismens kvinnor fjärmade sig från feminismen som solidariserade sig med antirasism, medborgarrättsrörelsen och demokratisk ideologi. Frågan blir därmed vilken roll efterkrigstida kvinnlig rasistisk gräsrotsaktivism haft för dagens politiska situation i USA, med president Donald Trump som galjonsfigur för en ny höger.

Angående Sveriges nutida rasistiska folkrörelser finns både likheter och skillnader, jämfört med USA:s efterkrigstida rasism. På vissa sekundära plan anammar SD-fascismen samma tankar om ett heligt vitt moderskap. Framför allt syns det i fientligheten mot aborter. Men till skillnad från Hitler, Mussolini och den amerikanska efterkrigstida vit makt-miljön är Sverigedemokraterna kvinnohatande. SD förblir en misogyn antidemokrati för män. Men det kan förändras.

Om valnatten i september blir den framgång fascismen hoppas på vore det underligt om vi inte får se en satsning på ”nationens mödrar” och mobilisering av svenska rasistiska kvinnor. Därför är Mothers of Massive
Resistance: White Women and the Politics of White Supremacy en viktig, läsvärd och aktuell bok.

Att den dessutom är spännande, intressant och välskriven gör den bara bättre.