Bernhards testamente
Uppdaterad 2015-07-28 | Publicerad 2015-07-24
Mäktig tegelsten som ändå roar
Utplåning heter Thomas Bernhards sista bok och, som om det inte räckte, också Ett sönderfall. I titeln finns dock en skillnad. Utplånar gör man, sönderfall sker av sig självt. Bernhard är i sin sista bok den oförtröttligt borrande och svåruthärdligt beslutsamme, inget vederstyggligt pinsamt dolt ska lämnas obeskrivet eller ohatat. Romanen från 1986 utkom för första gången på svenska 1993 och kan läsas som ett testamente. En sista tömning, en sista sönderborrning. Efter denna 600- sidiga text, ingen mer litteratur. Efter denna sista världsbild, ingen mer värld. Så långt författaren och hans monomana huvudperson Franz-Josef Murau. Men vad återstår när man läst det väldiga verket?
Den ekonomiskt priviligierade Murau lever i självvald exil i Rom. Romanen inleds med att han får bud att hans föräldrar och bror omkommit i en bilolycka. Han tvingas således som arvtagare återvända till familjens stora och traditionstyngda gods Wolfsegg i Österrike. En isolerad befästning mer än ett hem, fem bibliotek men alla böcker inlåsta, utom de religiösa. Detta ursprung är den förhatliga avsats som får stå för Österrike, som står för Mellaneuropa, som står för framtiden.
Första hälften av boken är stillastående vid dödsbudet. Murau nagelfar sitt ursprung, sin en gång nationalsocialistiske far, sin hycklande mor, älskarinna till ärkebiskopen Spadolino, och sin skugglike bror. Sina vedervärdiga systrar varav den ena nyss gift sig med en vinkorkstillverkare. Murau betraktar, eller snarare examinerar, två fotografier. Ett löjligt foto av föräldrarna på Victoria Station i London, iklädda nyinköpta Burberryrockar, och en lika förvanskande bild av brodern i dennes segelbåt. Insikten om de sparade bildernas plötsliga representativitet stegras mot fotografiet som en farsot, en avskyvärd lidelse, det tjugonde århundradets största olycka. Det förljugnas bojor måste kastas av. Österrikarna har ingen smak, regeringen är en förstörelsemaskin för lågsinnade, allt vackert trampas ned och förstörs i den förljugna socialismens namn.
Musikaliteten hos Bernhard brukar framhållas, hur han driver ordmassorna och får dem att bölja medan de grundligt präntas in. Upprepningens skönhet är betydande också i Utplåning och det är fantastiskt att ta sig fram genom dess ofantligt tungrodda, långa, bisatsbemängda meningar (så intensivt korrekt översatta till svenska) och inse att här ges inga alternativ, ingen dialog, bara återgivet tal och tankar. Och en kraftig överdos konservatism.
Andra delen beskriver begravningen hemma på godset och Muraus vassa iakttagelser av mänskligt beteende vid denna tilldragelse ökar flödet och intrycket av en existerande social verklighet. Allt är alltjämt gement, förkonstlat och vanemässigt förstockat, men föräldrarnas formuleringar, kursiverade i texten, frilägger ett sätt att se på världen som man instinktivt inser nödvändigheten av att göra upp med.
Det är tyskspråkig litterär humor, men upp står till sist en konsekvent genomförd intellektuell hållning, ett estetiskt mäktigt avståndstagande. Det är bara att kritiskt roat förhålla sig.
