Smittande längtan efter pappa

Ida Therén läser en genialisk serieroman om ovisshetens limbo

helskärm

Hanneriina Moisseinens nya serieroman Pappa osar av finska Karelens mörka landskap.

Vi får följa hur Moisseinens pappa försvinner spårlöst från en jobb-kickoff på en ö. Har han tagit en båt och stuckit eller har han drunknat?

Eller har den stora skogen magiskt slukat honom?

Hanneriina, tio år, tvingas möta beskedet om pappan tillsammans med sin mor och babysyster. Som om det inte vore nog med allt annat i en tidig pubertet: mens, tvingas väga sig hos sjuksköterskan och att ha ful lugg på skolfotoplåtningen.

Boken skildrar tiden innan och efter försvinnandet, fram till i dag. Hinnan av sorg och ovisshet ligger över varje ruta. Det är mörkt, dovt, kallt och kalt. Det karga landskapet och känslorna flyter samman, lysande gestaltat genom suddig blyertsteckningsrealism.

Pappa har som all bra konst ett alldeles eget tillstånd, som tränger sig in i mina tankar även när jag inte läser. Teckningarna är stundtals sublima. Pappans ansikte under havsytan i trubbig blyerts. Mammans svarta ögonhålor när hon dricker sig full för att stå ut med sorgen, med ångesten av att vara gift med en död man i tio år, innan hon förklaras änka.

Limbotillståndet där man inte vet om pappan är levande eller död är mardrömslikt. De ofta tysta bilderna klarar sig bra utan ord, det drömlika säger allt. Inflikat bland teckningarna är foton av broderier som visar på försvinnandet bort, in i ett mörker, in i ett inre.

Varken vi eller huvudpersonen får någonsin veta vad som hände pappan. Ovissheten och längtan efter besked smittar av sig, jag blir liksom familjen otålig efter svar. Här finns inget lyckligt slut, bara ett brev till en far, som helt börjat vittra bort från Moisseinens minne:

”Man kan inte redogöra för ett oförklarligt försvinnande eftersom man inte har några svar. Gång på gång går man vilse i den oändliga mörka skogen på den oändliga ön, i den oändliga sjön.”

Ett minne som nu också jag bär på, tack vare den genialiska gestaltningen. Det här är stor konst.