Coetzees raseri

OLLE SVENNING läser om Bush, döden – och kärleken

helskärm

Idén ligger väl i tiden. Ett halvdussin författare, de mest uppburna, får i uppdrag av ett tyskt förlag att svara på frågan: Var är det för fel på världen i dag?

Ju mer kontroversiella åsikter, desto bättre. ”Starka åsikter” efterfrågas. Så ser grundhistorien ut i Coetzees senaste bok.

J M Coetzee kan vara en av de utvalda. Fast bara delvis. Bokens berättare är för all del en sydafrikansk författare som emigrerat till Australien. Å andra sidan är han född sex år tidigare än den verklige Coetzee. Han är barnlös och förefaller inte ha fått Nobelpriset.

Den litterära maskerad med författaren helt eller delvis förklädd återkommer hos Coetzee, till exempel i Elisabeth Costello.

Katalogen över tidens galenskap rymmer en vrede som är större, i varje fall mer direkt, än den Coetzee vanligtvis formulerar: raseri över Guantánamo. En mänsklighetens skam. Upprördhet över den ekonomiska ordning som ersätter mänsklig gemenskap med primitiv kamp och konkurrens. ”Så fort man lägger ner vapnen kommer man att bli slaktad. Vi är obönhörligt fast i allas kamp mot alla.”

Coetzee skriver, som så ofta förr, om slaktens barbari, om djur som får hälsenor avskurna för att inte kunna rymma från sin död och ögonen utstuckna. Den galna tiden regisseras av Bush, ”som slår fast att han inte kan begå brott, eftersom det är han som skapar de lagar som definierar brotten”. Coetzee låter som en annan Nobelpristagare, Harold Pinter. För övrigt hyllad i en av det till antalet 31 ”skarpa åsikterna”.

Coetzee placerar sig, när hans skarpa åsikter efterfrågas, mitt i den samtid han vanligtvis vill stå utanför. Den här gången vill han revoltera.

Hans grundhållning är ändå som alltid den distanserade skeptikerns, upptagen av att pröva argument och dogmer kring kristen dödsmystik, vetenskapsteori, maktens deformerande kraft, Hobbes statsfilosofi och skvalmusikens terror.

Ett själviskt barn som blivit en kall man, så citeras domen från Coetzees far.

Den åldrade vänstermannens bittra utbrott mot tidens förändringar skulle kunna följa den utvecklingslogiken. Fast Coetzee kastar som vanligt om spelet. Till att börja med riskabelt, banalt. Någon kunde säga gubbsjukt och påminna sig samma tema i Onåd och Den långsamme: Äldre man möter mycket ung kvinna och söker bekräftelse, sexuellt – kanske, mänskligt – tveklöst.

Anya visar upp sig i tvättstugan: mycket kort klänning och en bakdel som författaren tillåter sig kalla ”änglalik”.

Hon blir den som ska förlösa författaren, till att börja med skriva ut hans manus. Det är bråttom och författaren lider av parkinson.

När Anya stiger in i romanen styckas den i tre berättelser, bokstavligen. Varje boksida delas in i tre avdelningar: De resonerande essäerna. Författarens berättelse om Anya. Och så hennes egna tolkningar.

Läsaren förutsätts ha split vision och känsla för drastiska perspektivskiften.

Anya slits mellan sitt uppdrag hos författaren och bundenheten till sin medelålders sambo, ett slags finanskonsult, sprängfylld av svartsjuka och revanschbegär mot dem som inte älskar marknadens världsbild. Författaren alltså.

När essäernas abstrakta frågor, högst upp på sidorna, runnit ner till sidans sista tredjedel har de ibland förvandlats till stark såpa. När närheten till Anya blir alltmer förtrolig övergår författaren från att skriva ”starka åsikter” till att föra dagbok: ”om kärlekslivet”, ”om åldrandet”, ”om medlidande” och om de stora konstnärerna. Bach, den enda han verkligen ville tala med. Dostojevskij, som gör att man blir en bättre konstnär, ”inte skickligare men etiskt bättre”.

Moralen, respekten för döden och för de döende, är ett centralt tema i Coetzees hela författarskap.

Jag grep tag i Coetzees bok någon dag efter en stark, mycket smärtsam, läsning av en text från en svårt sjuk nära vän. Han skrev om döendets isolering, om vännerna som inte uthärdade, som vände sig bort, ängsliga mest för sitt eget överlevande. Hos Coetzee finns samma tema och det växer fram ur en dröm, där författaren iakttar sin egen död. Isolerad, ruttnande. En skräckartad dementi av hans tro att någon, någonstans, älskar en tillräckligt för att hålla fast vid en, hjälpa till så att man inte slits sönder. Den tron är falsk. All kärlek är till slut måttfull och detta är mänsklighetens yttersta svek, menar Coetzee.

Anya, kanske är hon en konstruktion eller projicering, bryter med denna ängslans och svekets moral. Hon vänder tillbaka till den döende författaren: ”Jag kan inte följa med dig, men det jag ska göra, det är att hålla dig i handen och jag kommer att vara stolt över att få göra det.”

Coetzees böcker löses ofta i svartaste sorg. Den här gången finns försoningen. Romanens sista ord är Anyas: ” God natt Senor C, ska jag viska i hans öra, sov sött och dröm om änglar som flyger och allt det där.”