Råkyla, mögel och krossat glas i Paris
Maxim Grigoriev beskriver den urbana ensamheten i romanen ”Europa”
Uppdaterad 2021-04-12 | Publicerad 2021-04-09
”Om du någonsin kommer på dig med en lust att bejaka livet /…/ ta fram en skruvmejsel och kör den i handryggen på dig själv.”
I en nedsliten lägenhet i Nice sitter Nikita och minns sin välgörare och hennes ”goda råd”. Utöver lägenheten har han dessutom ärvt översättaryrket och ett nihilistiskt sinnelag. En genomensam medelåldring med misskött kropp anger tonen. Allt han förnimmer i sin depression är råkyla, mögel och krossat glas.
Han läser den dödas efterlämnade anteckningsböcker, förflyttar sig mellan uppväxtens Moskva och Ninas kvarter i Paris. Romanen växlar mellan ”det förflutnas gap” och nuets tomhet. Någon framtid existerar inte. Det är exilryssens nedsolkade tro på det fria väst som Maxim Grigoriev har skrivit en tät roman om. Fjorton år gammal avvek Nikita från en skolresa för att leva i ungdomskärleken Oksanas dröm om Paris. Nina tog sig an pojken som sov i parker.
Nyligen läste jag ett liknande anslag i Maria Stepanovas Minnen av minnet, där tingen och dagböckerna öppnar en dörr in i samtidshistorien och en avliden människas psyke. Fast den är essäistisk och Grigorievs Europa en klassisk roman med hög densitet i miljö- och karaktärsteckning. Men eftersom den är driven mer av idéer än intrig känns den modern, någon pastisch är det inte. Här finns roande miniporträtt av exilryssar, exempelvis 1920-talets Chodasevitj som levde med den senare mer berömda Nina Berberova. Hennes memoarer Med mina understrykningar fick jag en lustfylld impuls att läsa om. I den beskrivs Parisåren som mörker.
Urban ensamhet är Maxim Grigorievs melodi. Han är född i Moskva, men uppvuxen i Stockholm. Debuten begicks som minimalistisk novellist i Städer, som belönades med Borås tidnings debutantpris. Liknande teman togs upp i romanen Nu. All misantropi som tidigare vilat mellan raderna sväller ut i nya romanen. Ålderdomliga ord som överantvarda och vedervilja ger patina. Här finns också meningar och dikter på ryska. Kanske visar det på översättarens arbete med att söka det exakta. Grigoriev småpytsar skickligt ut information om relationen så att gåtan bibehålls länge.
Det svärmiska Paris med vinflöden och erotiska äventyr finns ingen gnutta av. Grigoriev vänder dessutom på könsstereotyperna. Ung bräcklig tonårspojke omhändertas av en äldre kvinna som liknar en ”kulturman”. Hon översätter ryska exilförfattares memoarer och avskyr deras nostalgi. Dominant domderar hon och undervisar. Ingen är värd något utom poeten Marina Tsvetajeva. Alltmedan Nikita sköter städningen av den igengrodda lägenheten och accepterar att Nina njutningsfullt tvagar honom i badet.
Hinnan mellan välgörenhet och förtryck är tunn. Nikita är fylld av tvångstankar och självskadefantasier, ibland riktade mot Nina. Hon skulle kunna vara procenterskan i Dostojevskijs Brott och straff. Fast mitt i allt osympatiskt är det verbala dödgräveriet bitvis vansinnigt roligt. Nina strör syra omkring sig och låter som filosofen Cioran, alldeles livsbejakande i svart intensitet.
Hon ringar in själsligt grunda fransmän som inbillar sig att de är filosofiska, trots att de snott all visdom från exilförfattarna. Det ståtliga porträttet av Nina är också en skildring av 1900-talets Europa, till stor del byggd av immigranters hårda arbete. Det ryska och det franska smälter vackert samman.