Laddad kamp i trailerpark
Jack Hildén läser Jennifer Clements nya roman om vapen, fattigdom och kärlek
Publicerad 2019-05-11
”Min mamma var en deciliter socker. Henne kunde man låna när man ville”, lyder första meningen i Jennifer Clements Gun. Love, och får mig att minnas att jag blev precis lika indragen av inledningen i hennes föregående roman, Bön för de stulna (2015).
Även här är handlingen placerad mitt i den dramatik som nästan automatiskt infinner sig i gränslandet mellan USA och Mexiko. Fjortonåriga Pearl bor med sin mamma Margot i en trailerpark i en litet samhälle någonstans i Kalifornien. Till och med i den miserabla husvagnsparken sticker Pearl och Margot ut, eftersom deras bostad är en Mercury av årsmodell 1994. Den har stått parkerad på samma ställe sedan Margot flydde med sin nyfödda bebis, och sedan dess har de sovit i fram- respektive baksätet i väntan på bättre tider. Pearl börjar dock inse att de tiderna inte verkar komma.
En av de första scenerna skildrar hur en missbildad alligator föds, med två huvuden. I ett par dagar blir trailerparken nästan en nationell angelägenhet. Media kommer dit och filmar den stackars fastkedjade reptilen. Sedan skjuts den till oigenkännlighet, och parken blir folktom igen. Ett förebud om romanens fokus - vapnen är konstant närvarande. Först bara som avlägsna skott i luften, eftersom folk brukar skjuta ner i vattnet för att pricka fler alligatorer.
En morgon vaknar Margot och Pearl upp och finner ett skotthål i bilens plåt. Därefter flyttar våldet närmare och närmare, tills det är Pearl som håller pistolen i handen.
Jennifer Clement tar ett grepp på en av de mest infekterade frågorna i USA – den om rätten att bära vapen. Här ställs den oskiljaktiga trion vapen-droger-fattigdom upp i all sin hopplöshet. Vad kommer först, och vad spelar det för roll?
Clement är ordförande för PEN International och har hyllats unisont för Gun. Love. Men det vore givetvis en mycket sämre roman om den var formad som ett debattinlägg. Faktum är att man är tacksam över vapnens närvaro, vid minst två tillfällen i boken. Det poetiska, suggestiva språket gör också sin del. Det för tankarna till både Lana Del Reys romantiska undergångsmusik och filmen American Honey, som följer ett par vilsna ungdomar genom farliga och vackra landskap.
Clement har också en förmåga att vara helt solidarisk med sina karaktärer, som befinner sig i samhällets absoluta bottenskikt. I Bön för de stulna var det mödrar som blev kvar efter att deras döttrar kidnappats av knarkkarteller. Här är det Margot och Pearl, som i brist på något stöd från samhället finner sin egen värld och gör det bästa de kan av den. Margot må inte ha några pengar, men hon har förmågan att drömma, som kanske kommer sig av att hon en gång faktiskt levt med tillgångar, fick lära sig franska och piano. En livsviktig egenskap hon för över till Pearl. Visst är det skönt att leva utan bostad? Då slipper man ju elstötar.
Som läsare går det snabbt att inse att tillvaron i bilen måste vara outhärdlig, men Margot pekar på stjärnorna och säger: Titta.
Pearl får sin egen form av bildning genom mammans visdomsord som hon gör sitt bästa för att tolka. Berättandet faller heller aldrig in i en självömkande Rädda Barnen-fälla, utan lyckas frammana en autenticitet i hur barn upplever sin situation: som en självklarhet, eftersom det är livet man blivit tilldelat.
Men inte ens Margot lyckas behålla fotfästet när Eli dyker upp. En olycksbådande typ som smugglar vapen tillsammans med samhällets präst. Eli tar dotterns plats, och Margot blir ett precis så lätt byte som bokens första mening indikerar. Eller som Pearl själv tänker när hon ser Margot förvandlas till uppassare: ”Om mamma hade sett en annan kvinna bete sig så skulle hon haft en diagnos klar på ett ögonblick”.
Även när mamman till slut är borta så lever hennes ordspråk vidare i Pearl. Som en karta när ingen annan vägvisning finns. Det finns ju faktiskt två ord i titeln. Gun. Love är en berättelse som omöjligen kan sammanfattas på ett rättvist sätt, men den liknar ingenting annat.