Här kommer 200 sidor av andlös upplevelse
Magnus Dahlström har täljt ut en egen plats i språket
Publicerad 2022-05-13
1500-talsanatomen Vesalius har fått ge namn och gestalt åt Magnus Dahlströms nya roman. Frusen i en hårt anspänd vila möter vi honom just när han på grund av anklagelser om att ha råkat skära i levande människors kroppar tvingas ge sig ut på en försonande pilgrimsfärd till Jerusalem.
Dock pockar ett mystiskt paket med en skeletthand på läkarens paranoida uppmärksamhet. Liksom i en novell av E. A. Poe förvränger hans besatthet varseblivningen: rör sig handen i lådan som en krabba? Är det han själv som skrivit följebrevet? Är det Kristus hand? Befinner sig hans hustru och barn i rummet – eller någon av de nyfikna i pöbeln?
Scenens stillhet bryts av små knakande, knastrande rörelser. Samtidigt stormar den inre dramatiken intensivt och vackert som en solosvit för violin, och otäckt som en skräckfilm.
Magnus Dahlströms nionde roman ter sig lika mycket som ett dansverk eller en skulptur som en språklig skapelse. Musikaliteten i satserna, deras längd, styckebrytningarna och pauseringen vittnar om ett känsligt hantverk som finslipat minsta skiljetecken.
Resultatet är litterärt högstående och samtidigt en sorts mindfulness.
Det kan kännas som om 80-talet knackar på igen – alltså Ann Jäderlunds och Stig Larssons 80-tal, inte Strindbergs och Benedictssons. Men detta behöver inte vara en dålig sak. Kontinuiteten och konsekvensen på trots mot snabba kulturkonjunkturer har ett värde.
Magnus Dahlström har med sina romaner och pjäser de senaste fyra decennierna envetet täljt ut en egen plats i språket. Från postmodernismens era finns textualiteten och nihilismen kvar hos honom, men de är fördjupade, problematiserade, utan ironi.
Litet stör jag mig på den stora spegeln som är en viktig pjäs i handlingen. Speglar, som återger en tämligen perfekt bild, är en uppfinning från 1800-talet. På Vesalius tid var speglarna dunkla och otydliga – som hos profeten Paulus ”Dunkelt, såsom i en spegel”.
Men Vesalius är inte i första hand en din vanliga, hyperresearchade historiska roman, även om det finns en del utrymme för idéhistoriska quiz som stycket om da Vinci. Snarare är det en text som försöker ledsaga dig utöver det kortsiktiga och timliga.
Den liknar ett stilleben med vanitas-motiv: en frusen scen, ur vilken författaren mjölkar mängder av mening och ställer frågor kring människokroppen som föremål och som levd erfarenhet. Det handlar om åldrande, stolthet och skam, snudd på tidlösa teman höll jag på att skriva, men sådant finns inte, åtminstone djupt mänskliga.
Kort sagt erbjuder dessa tvåhundra sidor en andlös, omtumlande upplevelse som kan stämma dina sinnen öppna för tillvarons mystik, som uppfordrar dig att inte ge upp, inte ge efter för distraktionerna.