Bättre på tvekamp än intriger hos nunnorna
Niklas Natt och Dag har skrivit en roman om sin yxmördande anfader
Publicerad 2023-09-26
Gustav Vasa får ursäkta – den svenska historien känner egentligen bara en obestridd frihetshjälte, Engelbrekt Engelbrektsson från Norberg. Mellan 1433 och 1436 ledde han ett väldigt folkuppror där fogdeborgarna brann och Sveriges bönder kastade sina tyska och danska plågoandar ut ur riket.
Engelbrekt hade befriat hela Sverige och var på väg mot Skåne när en ung adelsman, Måns Bengtsson, dräpte honom med yxa på en holme i Hjälmaren. Det innebar i praktiken slutet för upproret. De intrigerande adelsherrarna i Riksrådet tog över ledningen och styrde landet ut i kaos och inbördeskrig.
Nu har mördarens ättling i femtonde led, den populäre författaren Niklas Natt och Dag, skrivit en roman om sin anfader, ”Ödet och hoppet”.
Tro nu inte att Niklas Natt och Dag enbart är ute efter att återupprätta släktens ära. Måns Bengtsson skildras visserligen som en bildskön, sökande yngling med ädelt sinnelag. Men med resten av familjen är det sämre beställt; farbröder och kusiner är en samling svekfulla och överviktiga ränksmidare utan annat för ögonen än makt och pengar.
Historiska romaner brukar spegla värderingar som hör hemma i författarens samtid snarare än i den dåtid de vill berätta om. ”Ödet och hoppet” är inget undantag. Även om makthavarna på svärdssidan är en bedrövlig skara så har Natt och Dag skrivit in både driftiga och feministiskt orienterade slottsfruar och en passionerad kärlekshistoria mellan män.
I Sverige hade historiska romaner sin storhetstid för drygt hundra år sedan, med populära författare som C A Cederborg och Georg Starbäck. Deras ålderdomliga prosa fortsätter att prägla dialogen hos deras nutida kollegor: När personerna i ”Ödet och hoppet” tilltalar varandra låter de inte som om de levde på det oroliga och frispråkiga 1400-talet utan snarare som skådespelare i ett nationalromantiskt drama från cirka 1890: ”Skrällen nyss var sista hornstöten för ett tidevarv som går i graven. Skymning är fallen över sagoriddarnas tid.”
Annat känns också igen från det förra sekelskiftet: gammal protestantisk propagandarekvisita som försupna biskopar, liderliga nunnor, förfalskade helgonreliker och avlatsbrev. Och över den ätt som numera kallas Natt och Dag vilar givetvis en förbannelse som hemsöker släktled efter släktled.
”Ödet och hoppet” är nästan femhundra sidor lång. Många högstämda repliker utväxlas innan Engelbrekt gör entré och handlingen drar igång på allvar. Det är synd; Niklas Natt och Dag är mera hemtam när han skriver om tvekamp, hästar och belägrade borgar än när han smyger omkring innanför nunneklostrets murar i Vadstena.
Författaren följer nära hur händelseförloppet skildras i Engelbrektskrönikan, en berättelse nedtecknad bara ett par år efter hjältens död. En fortsättning på ”Ödet och hoppet” lär vara planerad. Eftersom nästan alla personer i boken har funnits på riktigt kan man ta reda på hur det går för dem i fortsättningen genom att slå upp deras namn i Wikipedia. Det är ingen upplyftande läsning.
Måns Bengtsson ställs aldrig till svars för mordet på Engelbrekt. Tvärtom blir han slagen till riddare när en av de mest osympatiska bifigurerna i ”Ödet och hoppet”, Karl Knutsson Bonde, låter sig utropas till kung. Adelsherrarna i Riksrådet hade förvandlat sig till svenska patrioter när de hotades av beväpnade bondehärar. Nu skiftar de lojalitet som det passar deras privata intressen. Svenska, danska och tyska kungar avlöser varandra på tronen medan inbördeskriget härjar, ända tills Gustav Vasa tar makten och bönderna får plågoandar som kan kräva skatter och dagsverken av dem på deras eget språk.
Men varför slog Måns Bengtsson ihjäl Engelbrekt? Tidigare har krönikörerna antagit att det berodde på en konflikt mellan Engelbrekt och Måns Bengtssons far. Den splitter nya teori som Niklas Natt och Dag presenterar passar väl in i tjugohundratalets tankevärld men känns ärligt talat rätt långsökt jämfört med Engelbrektskrönikans detaljerade berättelse.
Herrarna i Riksrådet hade allt intresse i världen av av röja Engelbrekt ur vägen, samtidigt som de hyllade hans gärning och framställde sig själva som hans stridskamrater och arvtagare. De vårdade hans eftermäle och förrådde hans verk.