Spännande odyssé genom historiens andevärld

Magnus Västerbro skriver om varför människan fortsätter tro på sånt vetenskapen motbevisat

Cecilia Djurberg

helskärm

Jag tänker mycket på döden. Min mamma, som långsamt vandrat allt djupare in i demensens dimmor, ligger nu alldeles stilla och bara väntar. På att livet ska ta slut och kanske på att få återförenas med pappa.

Jag tänker mycket på mamma när jag läser Magnus Västerbros Vålnadernas historia – spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen.

Jag önskar att jag kunde prata med henne om hur hon tänker så här inför döden, men vi har inte haft någon vettig konversation på flera år. Jag vet dock att hon som troende kristen åtminstone har sett väldigt annorlunda än jag gör på det här med själar, andar och livet efter detta, även om hon aldrig visat några tendenser att tro på ”vanliga spöken”.

Liksom Magnus Västerbro sällar jag mig till skeptikerna som varken tror på gudar, andar eller spöken. Döden tänker jag mig som det definitiva slutet, samtidigt som jag har en enorm förståelse och respekt för människors behov av att tro på något högre och söka tröst i tanken på ett liv efter detta.

Via döden och föresatsen att prata om allt som han samlar under begreppet ”vålnader” kommer Magnus Västerbro snyggt in på tidlösa frågor i sin bok, som utmaningen att skilja på fantasi och verklighet.

Hans omfattande botaniserande i spökhistorier, filosofi och forskning på området syftar inte till att håna andras personliga övertygelser eller skrämma upp läsaren på det för spökhistorier vanliga sättet. Utan han vill skildra den ”dragkamp som pågått sedan urminnes tider mellan tro och tvivel”, för att svara på frågan hur det kan komma sig att människor fortsätter att tro på övernaturliga ting som inte går att bevisa. Eller på sådant som vetenskapen klart och tydligt motbevisat. Vilket faktiskt inte sällan framstår som skrämmande, särskilt när det får skadliga konsekvenser.

Sånt här är ju verkligen inte okomplicerat att diskutera, men i absolut nödvändigt. Och Västerbro gör det både intressant och pedagogiskt. Han tar sig ordentligt med utrymme och leder resonemanget fram till vår tid, där strider ständigt utkämpas mellan förnuft och känsla och där blind, ovetenskaplig tro på själars eviga liv som inte stannar vid personlig övertygelse fortsätter att leda till religiöst förtryck och infekterar viktiga samhällsdebatter. Som exempelvis abortfrågan.

Som alla goda berättare av västerländsk historia börjar Magnus Västerbro i antiken, och följer därifrån en snirklande Ariadnetråd genom århundradena. Han knyter stiligt ihop den över 2000 år gamla ur-spökhistorien om det hemsökta huset i Aten med de berömda systrarna Fox, som på 1800-talet bidrog till att dra igång den stora vågen av spiritism med seanser baserade på fejkade knackningar i sitt hem.

Därifrån nystar han sig vidare fram till den ikoniska skräckfilmen Huset som gud glömde, som påstods vara baserad på verkliga händelser när den kom. Sannolikt i marknadsföringssyfte.

Han berör hur konst och litteratur i alla tider så att säga gjort en produkt av spöken med mer eller mindre kommersiella drivkrafter. Här tycker jag mig se ett knotigt spökfinger peka mot dagens mediebransch, som gärna slår mynt av historier om det oförklarliga, samtidigt som det pratas så otroligt mycket om problemen med faktaresistens.

Västerbros många underhållande redogörelser för hur vålnader tagit sig uttryck genom historien utvecklas till en spännande berättelse om de stora existentiella frågorna. Om sökandet efter sanningen och om hur filosofi, religion, kultur och vetenskap efter bästa förmåga tacklat den eviga frågan om det finns något liv efter döden. Så blir boken också en berättelse om källkritik och om hur världsbilder än i dag formas och förändras utifrån de olika svar människor kommit fram till – eller rätt och slätt bara köpt.

Västerbro besvarar sina egna frågeställningar genom att åskådliggöra hur det kan finnas många, starka skäl att berätta och iscensätta historier om spöken och andar. Att det både kan handla om behovet av tröst inför den svårhanterliga döden, men också om människors önsketänkande om att faktiskt ha funnit svaret på gåtan. Det kan också helt enkelt ha att göra med ett kraftigt sug efter att få uppleva något märkvärdigt och hjärnans förmåga att så att säga hemsöka sig själv.

Västerbro skingrar en ansenlig mängd mystik och gör upp med seglivade myter, som den om att själen skulle väga 21 gram. Dr MacDougalls experiment som ledde till denna slutsats vid förra sekelskiftet höll inte ens då för närmare granskning, men att det felaktiga resultatet ändå fortsätter spridas okritiskt säger en hel del om behovet av en bok som denna, som tillgängliggör mycket av det forskningen hittills kommit fram till på andefronten.

Framför allt visar Västerbro hur idéer om vålnader i alla tider har spridits och använts som instrument för att påverka. Många har spelat på människors svagheter, rädslor, önskedrömmar och sorg, för att driva agendor och skaffa fördelar i form av makt, pengar och berömmelse.

Bedragare som har försökt lura sin omgivning bara för skojs skull, bara för att de kan, tycks också vara ett stående inslag i mänsklighetens historia. Vilket i dagens digitala miljöer med ständiga exempel på mer eller mindre obehagliga lurendrejare, troll och falska profeter är värt att påminna sig om.

I sin odyssé genom historiens andevärld och den ackompanjerande skepticismen skalar sig Västerbro fram till ”den bultande värkande kärnan i spöktron”: Den förtvivlade människans svårighet att acceptera förlusten av sina älskade. Så blir boken en viktig påminnelse om att kärlek, sorg, smärta och rädsla är starka krafter som lätt kan sätta det rationella tänkandet ur spel och lätt kan utnyttjas.