Metodiskt, sakligt och sarkastiskt

Jenny Högström om en essäbok som hämtar näring mellan förmätenhet och förtvivlan

Jenny Högström

helskärm

Det var fem år sedan Maja Lee Langvads bok Hon är arg – Ett vittnesmål om transnationell adoption först utkom på danska. Det är en bok med ett tydligt adoptionskritiskt perspektiv, där raseriet riktar sig både inåt och utåt. Mot den egna självbilden, mot den biologiska modern och adoptivmodern, mot adoptionsindustrin, mot hela jävla skiten.

Trots att boken är självbiografisk – Langvad är själv adopterad från Sydkorea och uppvuxen i en vit, dansk medelklassfamilj – är den skriven i tredje person singular: "hon".

Men med Hon är arg följde också allt det där andra som författarskapet påbjuder, men som inte är att läsa och skriva, nämligen: att representera sin bok och åka runt och läsa ur samt prata om den. Men också varje gång vara beredd på reaktioner, på att försvara sig. Som att sticka huvudet i ett getingbo.

I Dagar med galopperande hjärtklappning som nu utkommer på svenska i Helena Bobergs raka, fina översättning, skriver Langvad – i jagform – om vad som hände sedan.

Den adoptionskritiska miljö och aktivism som i många år var nödvändig för att skriva Hon är arg – och säkert också för att leva – kändes plötsligt främmande. "Jag är inte längre den jag var när jag skrev boken", skriver Langvad. Hon drog sig undan. Hon drabbades av stressyndrom. Hon fick börja tacka nej.

Men det börjar inte så utan som ett kärleksbrev. På klassiskt manér, från ett jag till ett du. Hon har precis träffat en kvinna – men hon orkar inte ses och höras som hon skulle vilja om hon varit frisk. Hon klarar det inte, bara. Istället skriver hon. "Du är min musa vare sig du vill eller inte. Det är till dig jag skriver, om det dessutom är om dig jag skriver återstår att se."

Precis som många (främst manliga?) författare före henne kidnappar Maja Lee Langvad på så vis föremålet för sina ömma känslor, samtidigt som hon (till skillnad från dem) är tydlig med att denna kidnappning också är en sorts symbolisk manöver. Så är det väl att ha en musa.

Hon är i alla fall inte lika hopplös som Kafka.

Och att så öppet redovisa sitt syfte (med musan) och samtidigt vända och vrida på saken (vem skriver jag om egentligen) utan att till varje pris hamra in något slags poäng, är betecknande för denna på en gång kraftfulla och stillsamma tankebok, på en gång brev, dagbok och essä.

Det är vår när diktjaget börjar skriva – jag vet detta på grund av hennes återkommande morgonpromenader i parken i Frederiksberg och observationerna av blommor och växtlighet – och vår när boken tar slut.

Under dessa fem veckor skriver författaren intensivt. Metodiskt, sakligt, emellanåt sarkastiskt. Och själva skrivprocessen är också dess ämne. Med sig på vägen har Maja Lee Langvad Suzanne Brøgger, Mara Lee och Marguerite Duras.

Mest förvånad är jag kanske över Brøgger, mest på grund av hennes blommiga stil. Hennes sätt att tala om liv och skrivande och hennes fria förhållande till skrivande och språk däremot, är helt i samklang med Langvads projekt. Lägg därtill Duras om författarens ensamhet och Mara Lee om tystnad som ett sätt att göra motstånd.

I början är texten tät och intensiv. Allt eftersom tunnas den ut mer och mer, styckena blir kortare och kortare, lapidariska. "Det har blivit en sport att skriva", skriver Langvad. Eller: "Jag kan skriva, det är allt jag kan." Det må vara en förmäten position. Men det är också en förtvivlad position. Det är i precis den paradoxen som boken hittar sin näring.