Nederlaget som blev en arbetarklassiker
Publicerad 2015-01-16
136 år sedan den stora strejken i Sundsvall
Försommaren 1879 satte sig sågverksarbetarna runt Sundsvall i rörelse. För den sviktande konjunkturen hade de redan fått betala med sämre villkor, men när de statliga stödmiljonerna gick rakt ner i träpatronernas fickor ansågs måttet vara rågat. Från Essvik, Kubikenborg, Heffners och Ortviken marscherade de i femfaldigt tusental, för att till sist slå läger vid skarpskyttarnas övningsfält söder om staden.
De krävde att lönesänkningarna revs upp och rätten att återgå till arbetet utan repressalier. Landshövding Curry Treffenberg – som bar ”den arbetarfientliga aristokratiens inskränkthet” – svarade på appellen med att sätta in militär. Strejken sprängdes och arbetarna förödmjukades, medan ”sågverkspatronernas och statens väktare” hyllades av konungen.
Trots, eller till följd av, att Sundsvallsstrejken slutade i besvikelse har den blivit en viktig del av den svenska arbetarrörelsens historieskrivning. Till 50-årsminnet 1929 skrev folkrörelseförfattaren Alfred Kämpe Den stora strejken, vilken gavs ut av Sågverksindustriarbetareförbundet i Gävle. Boken är en detaljerad och diskuterande redogörelse för strejkens förlopp, men också för de yttre förhållanden som utlöste den:
”Det hör till de mycket sällsynta undantagen, att en arbetarfamilj har flera än ett rum (som även är kök) och i detta rum bo ofta 6 à 10 personer […] och strax därovanför presenterar sig storståtligt en slottslik byggnad, vars 20 (eller 24) rum upptagas av en enda familj (disponent-direktörens).”
Kämpes många och långa citat ur samtida press och egna efterhandsintervjuer gör inte läsningen särskilt lustfylld, men de bidrar till att utmana den utbredda bilden av en närmast metafysisk svensk samförståndskultur.
Kämpe förstod arbetarnas strejkvilja och föraktade överhetens repressiva reaktion, men försatte inte tillfället att – präglad av mellankrigstidens många strejker och LO:s tilltagande styrka – med lätt patroniserande pedagogik förklara förlusten med avsaknaden av facklig organisering och socialistisk skolning.
Likaså poängterade han vikten av skötsamhet och försiktighet: den etablerade arbetarrörelsens adelsmärke.
Att Sundsvallsarbetarna varken söp eller slogs gjorde Kämpe så stolt att han nästintill glömde bort att strejken slutade med ett nesligt nederlag.
Förmodligen är det Kämpes rekorderliga reformism som förklarar varför Karl-Petter Thorwaldsson valt att författa förordet till den nyutgåva som nu föreligger. Att sittande LO-ordförande beskriver Sverige som ett klassamhälle är dock uppfriskande, så också att Murbruk förlag med sin utgivning tillgängliggör en av arbetarrörelsens klassiska verk och frilägger historiens många skikt och politiska sprängkraft.