Att köra en rullstol under kastanjerna
Eva Ribichs nya diktsamling är minimalistisk – kanske i överkant
Publicerad 2022-05-22
Det var ett tag sen jag läste Eva Ribichs poesi. Jag minns den som suggestivt minimalistisk, och den beteckningen fungerar också ganska bra på den nya boken Ett röse.
Texten är gles och sparsam, mellan poesi och prosa. Man kan läsa den som ett sammanhängande prosastycke, men då mister man detaljernas klang mot varandra. Prosans ljus skulle ge en alltför vag bild – poesins ger däremot skärpa. Man vill hellre läsa med pincett: Varför står det en punkt i stället för ett komma på ett ställe? Troligen en avsikt djupt därnere under orden, troligen inget korrfel. Det kan skorra till när ordet ”dem” är ute och åker i grammatikens föränderliga terräng. Men också det sker nog med ett syfte – att väcka läsaren ur ouppmärksamhetens halvslummer.
Minne ställs intill minne. Ta båten ut för att fiska – och få en krok i armen så att det blöder. Sitta i bilen längs en väg genom vinternatten. Skida ut i ensligheten. Köra en rullstol under kastanjerna. Diktjaget har nästan alltid sällskap av ett du. Och man ser efterhand en dotter och en mor framför sig. Till slut hamnar läsningen vid boktitelns röse – ett spett bänder upp stenarna som tillsammans bildar något slags minnesmärke i textlandskapet.
Den här boken viskar in i min läsartystnad, letar efter svaga ekon och betydelser. Den syr med små stygn. Jag får göra den största delen av läsjobbet själv, författaren tar inget djupare ansvar för den mening vi förväntas skapa tillsammans. Jag får en känsla att jag lämnas med alltför lite styrning. Min tolkningsfrihet blir för stor. Minimalismen står alltid och väger mellan vaghet och mångtydighet. Vagheten dominerar denna gång.
Eva Ribich utövar antydningarnas konst i en historia om en mor och en dotter – den absolut vanligaste i dagens relationsbesatta litteratur. Skärps berättelsen ändå till något slags novellslut? Kanske. Moderns åldriga händer är desamma som hon en gång ”tryckte, vred in i de snäva läderhandskarna, tills de gav med sig”. Men hur våldsamt känslomässiga är egentligen två ord i kursiv? Bokens sista sida lämnar modern utanför bild och föreställer en räv som bitit ihjäl en höna. Men också där tappar texten en del av den tyngd den kunnat ha. Vattnet är för grunt.
Om man vidgar perspektivet lite, till den aktuella poesiscenen? Dikten glesas ut, närmar sig intet, det nästintill ordlösa. Modernismens täta muskulatur är borta, likaså postmodernismens frejdigt svulstiga slagord Anything goes. Vad kommer nu? En tuschteckning med så få streck som möjligt. Kanske för få. Minimalismen kan vara en återvändsgränd precis som alla andra strikta ismer.