Nya och gamla nyanser av brunt
Magnus Ringgren läser en högintressant antologi
Uppdaterad 2017-02-27 | Publicerad 2017-02-25
För två år sen väckte Björn Söder uppseende med ett uttalande om att det finns ”människor som tillhör den samiska eller den judiska nationen i Sverige”. Han menade att man ”måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid”. Men underförstått tillhör de därmed inte självklart den svenska nationen.
Antisemitism? Frågan ställdes. Men Söder aktualiserade egentligen bara hundra år gamla högerradikala idéer. Alldeles före uttalandet hade han nämnt statsvetaren Rudolf Kjellén i ett politiskt tal.
Rudolf Kjellén är känd för två ting. Han skapade begreppet ”geopolitik” som fortfarande tycks vara i svang hos diplomater och utrikespolitiska analytiker. Och han påstås ha myntat uttrycket ”folkhem” som sedan övertogs och omfunktionerades för socialdemokratiskt bruk av Per Albin Hansson. På tyska blev det Volksgemeinschaft och införlivades i nazistisk jargong.
Men det som fanns i Björn Söders huvud var Kjelléns distinktion mellan stat och nation, ett idékomplex som bottnar i den konservativa delen av den tyska romantiken. Judendomen är en nation som aldrig kan förenas med den svenska nationen. Men i staten Sverige kan judarna leva om de gör visst avkall på sin ”judiska identitet”. Där har vi urformen av motståndet mot mångkulturen.
Sådan hundraårig ”unghöger” har sysselsatt Ola Larsmo länge. I antologin De intellektuellas förräderi? följer han den radikala högerns politik och idéer från ungefär år 1900 till i dag. Han koncentrerar sig kring det kompisgäng som uppviglade mot judiska flyktingar vid en rad studentmöten vid 30-talets slut. Många i gänget blev inflytelserika journalister och riksdagsmän för högern.
De stöddes, även efter kriget, ekonomiskt av näringslivstoppar som Axel Wenner-Gren och Axel Ax:son Johnson. Den senare bekostade en del högerradikala tidskriftsprojekt. Den forskning som Ola Larsmo hänvisar till gör halt på 60-talet. Om det finns någon rak linje fram till dagens Axess (tidskrift och tv-kanal) som hör hemma hos familjen Ax:son Johnson framgår inte. Men saken bör redas ut.
Antologin är omfångsrik och högintressant. Hur förhöll sig svenska akademiker och intellektuella till nazismen? Hur var det med musikerna, med läkarna? Det är så lätt att förfasa sig över SD och se dem som isolerade från den mer kvalificerade idéhistorien. Men Ola Larsmo och andra visar att de vilar på gammal stabil högergrund.
Rudolf Kjelléns skrifter trycks fortfarande i nya upplagor. Jag är övertygad om att det finns sverigedemokrater som just nu försöker bygga upp en intellektuell historia åt sig hos reaktionens klassiker.
Det kan bli lite svårt att få syn på den sortens moderna unghöger eftersom vi så oerhört gärna tittar åt annat håll, mot riksdagsmän som är ute och slåss på nätterna.