Det gröna tänkandet måste vara rött
Kapitalet och klimatfrågan går inte ihop, skriver Naomi Klein
Publicerad 2020-03-15
Många gånger har Naomi Klein återvänt till följande tanke: Att klimatkrisen uppenbarade sig i samma historiska ögonblick som världen låstes fast i nyliberalism och därför är extremt svårlöst.
Men inte bara det. Det fanns, menar Klein, ett ögonblick i det sena åttiotalet som för alltid gick förlorat: ”Den globala nyliberala revolutionen exploderade som en supernova i samma stund som regeringarna höll på att komma överens om att tygla fossilbränslebranschen på allvar.”
En väg stängdes. Där står vi sedan dess. Klimatfrågan kan inte lösas utan att den sorts kapitalism som i dag spränger de planetära gränserna byts till något annat.
I sin nya bok, I lågor; ett brandtal till världen för en Green new deal, fortsätter Naomi Klein sitt välresearchade korståg mot de krafter som föröder jorden, biosfären, den sociala väven. Och som tidigare grundar hon mycket av sin samhällskritik i ett intresse för och rentav en kärlek till världens alla ursprungsfolks mytiskt-heliga band till den biosfär där också vi själva ingår.
Här siktas en civilisationskritik som inte ryms i traditionell marxism eller något modernt, vetenskapligt miljötänkande. Jag älskar det där arkaiska, nästan naturmystiska, hos Naomi Klein. Kampen mot utvinningen av skifferolja i Kanada sammanfaller för henne med kampen för ursprungsbefolkningarnas heliga marker.
Förutom en lång nyskriven inledning där hon hämtar energi ur den enorma protestvåg som Greta Thunbergs skolstrejk utlöst världen över, består I lågor av tidigare publicerade artiklar och essäer. Stadigt står hon på den högplatå som bildas av de tunga volymer hon publicerat sedan No logo utkom 1999, Chockdoktrinen 2007, Det här förändrar allt 2014 och Nej är inte nog 2017. Något riktigt nytt finns inte här. Men en ny politisk skärpa förnims.
Allt klarare märker man att Naomi Klein helt enkelt är antikapitalist. Hon menar verkligen att kapitalismen inte är kompatibel med en levande biosfär och jag tror att det är längs den vägen det viktiga klimatengagemanget nu måste röra sig. Daniel Helldéns cykelbanor rubbar inte maktbalansen i världen. Det krävs en genomgripande New green deal för det och då kommer, precis som under Roosevelts New deal, tunga näringslivsintressen att resa all ragg de kan.
För en tid sedan blev många upprörda när Greta Thunberg stämplades som vänsterpopulist av en kommentator i SVT:s Aktuellt. Själv gladde jag mig: Thunberg är i allt väsentligt en mycket ung vänsterradikal men i en tid när det ännu inte är gångbart. De rika och mäktiga föröder världen, det är ju alltsomoftast Thunbergs budskap – liksom Naomi Kleins.
I riksdagens talarstol har man genom åren sett miljöpartistiska språkrör vifta med Naomi Kleins böcker som predikanter med Bibeln. Jag tror snart att de inte kan göra det. I den här boken talar hon tydligare än någonsin tidigare om att det som krävs för att på allvar vända utvecklingen är sådant som kollektivism, samhällsplanering, regleringar av marknader och företag, ekonomisk jämlikhet, en stark offentlig sektor, vitala fackföreningar, kort sagt antikapitalism.
Jag tycker det blivit allt tydligare i Naomi Kleins böcker att det inte kan finnas något vitalt grönt tänkande utan att det också är rött. Och vice versa. I slutändan efterlyser hon ”en ny form av eko-socialdemokrati, som är ödmjuk nog att lära av ursprungsfolken vad gäller plikten mot framtida generationer och att allt liv är sammankopplat.”
Ekosocialdemokrat? Knöligt ord. Men jag är redo att bära en t-tröja med den texten.
Visst finns det mycket att invända mot i Kleins bok. Som de flesta andra vänsterradikaler räds hon att diskutera den avgörande roll som befolkningstillväxten spelar för decimerandet av biologisk mångfald och klimatkatastrofer. Homo sapiens är, tror jag, en invasiv art, en darwinistisk demon som biologer kan kalla den. Allt är inte kapitalets fel. Men blir vi, med Kleins ord, ekosocialdemokrater, kanske vi till slut fattar också det.