Svindlande vittneskör om Palmemordet
David Vikgrens formexperiment är effektfullt – men avklingar snabbt
Publicerad 2021-10-17
Det är den 28 februari 1986. Klockan är ungefär kvart i nio på kvällen och Olof Palme ska snart komma att mördas. Strax därpå ska gärningsmannen försvinna från brottsplatsen.
Premissen i David Vikgrens romandebut Mordnattenmatrisen är precis så enkel och koncentrerad. Men romanen, en kortroman utan vare sig kapitel- eller styckeindelning, är allt annat än just enkel.
Vikgren, sedan tidigare både verksam och prisad som dramatiker och poet, har skrivit fram några timmar från mordnatten utan att använda sina egna ord, innehållet är uteslutande dokumentärt material hämtat ur verklighetens polisförhör med de vittnen som befann sig på platsen.
Värt att nämna är att metoden har vissa likheter med upplägget i Göteborgshändelserna (2006). Där skildrar Jörgen Gassilewski ett annat svenskt trauma, Göteborgskravallerna 2001, med utgångspunkt i dokumentärt material. Men här finns också betydande skillnader, inte minst att Vikgren till skillnad från Gassilewski är strikt lojal med utsagorna i polisförhören och inte sätter någon annan än brottet – statsministermordet – i huvudrollen.
Detta formexperiment ger mig ömsom svindel, ömsom cellskräck, vilket alls inte är något dåligt, tvärtom effektfullt och akut. När de talrika vittnesmålen skrivs samman och tillåts flöda fram i all sin spretiga självmotsägelse och vaghet får jag känslan av att alla brott, och särskilt detta, är i bästa fall svårlösliga, möjligen olösliga. Här sätter Vikgren förtjänstfullt författarens prägel på språket, trots att orden är någon annans.
”Mordnattenmatrisen” beskriver en terräng nästan omöjlig att navigera i, där det kollektiva minnet målar en bild som uppenbart gestaltar den faktiska händelsen – men utan att någonsin fixera en detalj som sann eller fullt ut pålitlig. Hur tränger man igenom? Detta är också romanens svaghet. När jag läst ut boken är jag imponerad av projektet, det är uppenbart så att Vikgren gjort ett stort och svårt litterärt arbete, men jag lämnas inte med något att bära med mig, försöka stanna i eller återvända till.