Journalistiken kan aldrig tystas

Poesi och ord hade besparat fängslade Falkehed och Hammarström kampen mot vansinnet

Jag borde inte läsa den här typen av böcker. Men precis som tungan söker sig till den trasiga tanden, kastade jag mig över de båda frilansjournalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarströms I dag ska vi inte dö.

Titeln är precis som boken en sammanpressad mänsklig vätebomb av känslor.

I ett mörkt rum, under helvetets källare, satt de kidnappade i 46 dagar, i total ovisshet om de någonsin skulle komma hem levande.

Men de hade varandra. En penna och en bit papper.

Nu har de satt ord på sin mardröm – för att vi ska kunna förstå vad kriget gör med oss människor, och inte minst för att skriva sig själva fria.

Ord för ord. Dag för dag. Timme för timme.

När de båda försvann för drygt ett år sedan sökte alla med ljus och lykta efter vem som var frilansarnas uppdragsgivare i Sverige. Den frågan var felaktigt formulerad. Uppdragsgivaren var människorna i Maaloula och Yabrud: Mohammed, Raija, Abu och Rima. Människorna i krigets epicentrum. De utan en röst. De som aldrig hade haft en chans att träffa utländska oberoende journalister om inte sådana tog sig in för att ge frusna ögonblicksbilder och citat från ett krig vars verklighet aktörerna inte vill att vi ska se eller höra talas om.

I bokens inledande scener finns nycklar till rebellrörelsens sammanbrott och konfliktens komplexitet. För att kunna leverera den typen av hantverk måste man stå med båda fötterna på den syriska jorden.

Utan att be regeringen om lov.

Att överleva blir efter kidnappningen bokens stora tema. Hammarström och Falkehed beskriver växelvis hur de står emot och parerar den allt mer mardrömslika verkligheten: de faller i varandras armar, flyr och blir skjutna. Slagen mot den ena fortplantar sig hos den andra. De går igenom situationer där varje beslut är livsavgörande och tiden går i slowmotion. Jag bombas under läsningen tillbaka till kroppsminnen man vill ska förbli just minnen.

För att överleva måste de bli ett. En människa. En kropp. En själ.

De båda journalisterna har stor nytta av vad de lärt sig på överlevnadskurser före resan, men vid ett tillfälle känner de marken gunga under de blöta fotsulorna. Det är när de inser att de kan för få dikter utantill.

Ensamma i mörkret famlar de efter motgift mot galenskapen och vill kunna plocka fram den mänskliga skatt av utantillkunskap som vår föräldrageneration besitter. Och generationen före dem. Utan internettjänster som Spotify är de nakna.

Jag kastar boken i väggen. Hur kan det vara möjligt att två kollegor upprepar detta misstag. Precis detta är ju det som jag tjatat om i boken 438-dagar: lär er dikter och kom ihåg att gå i ”åttor” i cellerna för att inte bli snurriga.

Hårdvunnen praktisk kunskap, erfarenheter som man inte önskar någon annan, men som man inte heller skulle vilja vara utan.

Efter att ha hämtat upp den kastade boken känner jag att det är allvar nu. Slutpratat. Ingen tar en taxi till Arlanda utan att kunna recitera Tranströmer. I dag lär vi oss dikter utantill. Sveriges alla utrikeschefer bör i veckan köpa in diktsamlingar till landets korrespondenter.

Vi måste stärka det allra innersta, det heligaste, det ingen kan ta ifrån oss, även om vi förlorar den fysiska friheten.  På platser där orden vägs och inte räknas kan poesin innebära skillnaden på att komma ut som människa eller vrak.

När Hammarström på självaste julafton minns och börjar humma på ”Gläns över sjö och strand”, kommer tårarna. Kidnapparna stirrar på honom i det blå ficklampsljuset. Sången studsar mellan ståldörren och källarväggen med ett knappt hörbart eko i dunklet: ”Stjärnan från Betlehem/ leder ej bort, men hem.”

”I dag ska vi inte dö”, är inte bara en bok om kidnappning med lycklig utgång. Det är mellan raderna framför allt en bok om Sverige. Generalrepetitionen på Afrikas horn har gett resultat. Blixtsnabbt förvandlades Syrienambassadörens arbetsrum – med utsikt över det blå medelhavet – till en krishanteringscell: väggarna fylldes med kartor, diplomater, poliser och säkerhetsfolk trängde ihop sig kring en, enda övergripande uppgift: att få loss de kidnappade.

Allt annat lades åt sidan.

På hemmaplan reste sig alla redaktörer unisont för två kollegor med ett uppdrag. Sida vid sida för det fria ordet. Rubrikerna talar om ett angrepp på pressfriheten. Journalistiken kan aldrig undvika farliga områden skrivs det i krönika efter krönika. De anhöriga fick inga frågor om ”vad de hade där att göra”, ingen talade om ”UD:s reserekommendationer”.

I allt det hemska var detta så bländande vackert.

Vi hade alla lärt oss någonting. 

Nu måste vi tillsammans ta erfarenheterna vidare. Våra politiker bör lyfta sig ovanför de moraliska fördömandena och se till att Genèvekonventionerna skärps så att det blir ett krigsbrott att kidnappa och döda journalister. Redaktörer bör dubbla arvodena till frilansare i konfliktområden och frilansarna själva utbilda sig till tänderna.

I dag ska vi inte dö visar att grupper kan kidnappa journalister men aldrig tysta journalistiken. Vad som än händer under det här året så får vi aldrig glömma detta – denna extraordinära erfarenhet av solidaritet.

Martin Schibbye

Niclas Hammarström är fotograf för bland annat Aftonbladet. Därför recenseras hans bok av Martin Schibbye, chefredaktör för Blank Spot Project och en av författarna till boken 438 dagar.