Konst utan eget värde
Kristofer Andersson om hajpade popkonstnärerna The KLF:s comeback
Publicerad 2017-10-09
Alexander Kronlund heter en kille jag gillar. En 45-årig musikproducent från Bredäng, aktuell som jurymedlem i Idol, som arbetar med jättekända artister. Han verkar snäll. När jurykollegan Kirshti Tomita skäller ut en ung tjej som nyss körts över av fem snubbar underrättar Alexander Kronlund Idol-senioren om vad ett patriarkat är. En sökande som är dålig instrueras i hur den kan bli bättre. När någon är duktig ser Kronlund lycklig ut.
Han ger en enkel lektion i inkludering.
Samtidigt som jag snyftat framför Idol har jag har läst en metaroman som heter 2023: a trilogy by The justified ancients of Mu Mu, författad av britterna Bill Drummond och Jimmy Cauty. De är motsatsen till Alexander Kronlund.
Under namnet ”The KLF” skrev Drummond och Cauty för många år sedan brottarhits med vänsterhanden och uppercuttade kulturens spelregler med högerhanden på ett för tiden trendigt postmodernistiskt vis. Hade de haft ännu en hand till övers hade de garanterat masturberat sin egen briljans. De var en av huvudtumörerna i den svårartade distans som fortfarande kontrollerar en stor del av den påstått utmanade kulturen.
The KLF var en rejvande hydra. En popteoretisk och beläst konstinstallation som tillsammans med crustpunkarna Extreme noise terror sköt med automatvapen under Brit Awards och publicerade instruktionsböcker i hur du skriver Billboard-ettor.
De startade ett konstpris till årets sämsta konstnär och brände upp en miljon pund under en märklig och oklar konsthappening. Som både blev en film och en bok.
Deras snåriga teoribyggen var supersexiga i en tid när vi – hör och häpna, mer än i dag – gjorde mental porr av Killar Som Tänker™.
Innan någon går Kalle Anka i den här porslinsfabriken: Jag gillar smarta killar! Grejen är bara att du inte blir intelligent, och ditt ärende inte mer intressant, enkom för att du inte klarar av att gå på muggen utan att skriva ett manifest.
”En omistlig del av vårt kulturarv”, skriver redaktören om The KLF i ett sms.
Vilket ju är sant.
Bill Drummond och Jimmy Cauty borde dock inte glädjas över de orden. Deras chockspektakel var – och är – så aviga att inte en kotte kan tro att de ville något annat än att väcka misstroendevotum mot varje ledamot som lägger fram en proposition om ens en tillstymmelse till kulturell kanon.
I praktiken har de förstås sedan dag ett varit helt besatta av vad som ska stå på den egna gravstenen, den dag då distansen och narcissismen sprider sig till levern.
Vi vet resultatet av att ett gäng mentala Derridas under lång tid fått spelutrymme – oavsett om avsändaren varit den svenska tidskriften Kris under ledning av Horace Engdahl eller the KLF: En samsyn mellan avsändare och fans som fattar som effektivt stänger ute alla andra – de som inte fattar.
Och misstänkt ofta är ”alla andra” brudar.
Som bekant lirar folk inte på samma strängar i det här pisslivet. Det närmaste vi kommer the KLF i dag är den ryska punkgruppen Pussy Riot. Finns det fler än två som på allvar tycker att de är en omistlig del av vårt kulturarv? De är ju bara några fängslade konstiga brudar som uppskattas för sin reella politiska insats. Alltid något.
Som artister däremot anses de vara nadazipp – trots att singeln Make America great again, Kickstarter-kampanjen från tidigare i år och Nadezjda Tolokonnikovas litterära slutplädering från den ryska rättegången är fett bra konst.
Den som intellektuellt vill försvara 2023: a trilogy by The justified ancients of Mu Mu får välja mellan följande alternativ: Antingen påstår vi att the KLF om inte annat är relevanta för att de är motsatsen till typ David Lagercrantz. Eller så säger vi att the KLF:s vilja att ta ett helhetsgrepp på sin verksamhet är spännande i en tid när vi är helt fixerade på detaljen och inte längre klarar av att läsa komplicerad metatext.
Dessvärre är the KLF:s egen text inte särskilt smart, än mindre aktuell.
Själv säger jag att the KLF:s tongue in cheek förvisso passar som penis i penisringen in i en digitalt driven samtid där allt och inget är på allvar. Som konst blir det dock inte mer relevant för det.
Det finns faktiskt inte utrymme för avskärmad avantgardism i dag. Vi har inte tid att vara intelligenta för intelligensens skull. Ingen Ruben Östlund-film kommer rädda oss.
Det är knappast ett krav från min sida på att konsten ska vara politisk – däremot är jag i stort behov av konst som har ett tydligt jävla ärende och inte aktivt avskärmar sig från världen. (För övrigt: Jag hittar den fortfarande i Arvida Byströms bilder, i Marie Calloways texter, i Elis Burraus Twitterflöde, i David Lynchs medmänsklighet och i Myrkurs bottenfrusna mörker.)
Det är svårt att skriva den här texten.
Det har hängt en känsla i taket här hemma som väntat på att skruvas ned.
En känsla som kan formuleras så här: Tidens strid handlar inte främst om hur samhället och kulturen ska drivas framåt. I stället handlar det om att livspusslet normaliserats till den grad att exakt alla våra tankar och handlingar utgår från det. Liksom vårt kulturintag.
Med resultatet att många har blivit cyniskt lydande hundar. Det är en av anledningarna till att till exempel migration, jämställdhet och skattefrågor väcker ont blod i medelklassen – de inkräktar på rätten att livspussla.
Resultatet är glasklart: Vi har blivit ett pack desillusionerade och källsorterande brackor, där ordet ”inkludering” egentligen inte betyder ett skit.
Med en sådan syn kan ett argument för the KLF:s relevans vara att de utgör oppositionen mot den sortens unkna liv. Visst – men avantgardism har noll egenvärde.
När läkaren säger ”livsstilsförgiftning” är det redan för sent. Att vara avig bör inte vara en essentiell ingrediens i konsten, åtminstone inte när förståelsen för den avigheten mest fungerar som exkluderande palliativ vård, förbehållen alla som i det övriga livet inte vill rucka en millimeter på våra livsvillkor för att någon annan ska få det bättre eller känna sig sedd.
Vid närmare eftertanke, är det nog därför som jag blir så jävla förbannad.