Klimakterium för peppiga kändisar
Pia Bergström saknar de misslyckade rösterna i intervjuboken med kvinnor över 50
Publicerad 2018-12-14
Klimakteriet har varit hett i höst. Malin Jacobson Båth gjorde en upplysande tv-serie, ett antal krönikörer hakade på och nu kommer böckerna med vittnesmål. Det är som om övergångsåldern inte funnits förut eller varit undanskymd av skam och tystnad.
Så har det nog varit. I alla fall har klimakteriet nonchalerats av den medicinska forskningen. Och biologi – klimakteriet är ju framförallt östrogenets försvinnande – har ju av de senaste decenniernas feminister betraktats som en lite skum sida av kvinnligheten. Den skriker ju könsskillnad. Om man ska vara jämställd i allt, kan man då kräva hänsyn för diffusa plågor som vallningar och ångest, humörsvängningar och sömnproblem?
I journalisten och förlagsredaktören Cecilia Gustavssons Vi måste prata om 50 – Om kärlek, kriser och livsluft (Polaris) är det heller inga större problem som luftas. ”Allt blir bättre” hälsar den glada och pigga kvartetten mogna kändiskvinnor som träffas i ett vackert hus och diskuterar sina erfarenheter kring hur ålder och klimakteriet inverkat på dem. Samt vad uppväxt, kropp och utseende, kärlek och sex, jämställdhet, arbetsliv, kriser och vänskap betytt i deras kvinnoliv.
Samtalen är skämtsamma, vänskapliga och säkert uppriktiga. Jag blir inte klok på om alla känner varandra sen tidigare eller bara känner till, men alla foton visar kramar, glada läppstiftsleenden och fixat hår.
Alla fyra är ju framgångsrika kvinnor som sysslar med vad de själva valt: Mari Jungstedt har sitt drömjobb som författare och tjänar miljoner på sina deckare, Annika Lantz ville som ung bli skådis men trivs bra som snabbtungad programledare på P1. Anna Lindman drömde också en gång om att bli skådis men är lika nöjd att göra livsåskådningsteve och Mian Lodalen, den enda som inte tjänar så mycket pengar som hon skulle önska, skriver ändå precis de böcker som hon vill, föreläser runt om i landet och debatterar hbtq-frågor, ett liv som hon inte kunde föreställa sig som tonåring i en rörig familj med en gränslös alkispappa.
Boken är som en lång tjejmiddag eller babblig podcast, med många skratt och inkännade kommentarer. Och nog tänkt att inspirera och peppa andra mer åldersnojiga kvinnor.
Dessa glada kändiskvinnor blev efter 50 mer bestämda angående sina behov, låter sig inte köras med, ser kriser som utvecklande och uppskattar väninnor mer. De är också rörande eniga om att klimakteriet knappt märks och att sexlivet bara blivit bättre! Utom Annika Lantz, den enda gifta kvinnan i sällskapet, som berättar om svårigheterna med sex efter sin livmoderhalscancerbehandling. Just den sakligt drastiska beskrivningen gör dock boken lite bättre.
För om jag hade fått välja tjejmiddagsgäster hade jag nog velat att de inte var så förbannat lyckade. Att kämpa sig igenom svårigheter och besvikelser när man är ung, som flera av de här kvinnorna gjort, hör väl till allas liv, men hur blir man nöjd och glad med ett alldeles vanligt halvgammalt medelålders liv?
Ett resignerat liv, vad det gäller östrogenet och kroppens förändringar. De inträffar ju vilka träningsknep, krämer och mentala strategier man än använder.
Sådana diskussioner skulle jag mycket hellre vilja ta del av. Om hur man står ut och biter ihop och vänjer sig.