Lite väl mesigt för att vara Peter Singer

I ”En värld nu” diskuteras både globalisering och klimathot

helskärm

Tillsammans med John Rawls och Robert Nozick är Peter Singer den praktiska filosof som i vår tid haft djupast inflytande på den västerländska publiken. Ja, Singer är den som framför allt fått människor att själva tänka på filosofiska problem. Han har gjort det genom att med ett begripligt språk framställa kontroversiella men tänkvärda teser. Han har revolutionerat människors syn på förhållandet mellan människor och andra kännande djur (Djurens frigörelse, 1975).

Han har fått oss att se fördomsfritt på frågor om abort och eutanasi (Praktisk etik, 1979). Och han har tvingat oss att ta våra globala förpliktelser mot människor i misär på allvar. Många har mött exemplet med ett barn som håller på att drunkna i en damm. Du kan enkelt rädda det, men vill ogärna solka dina nya skor. Är det i sin ordning om du låter barnet drunkna?

Nej, säger alla anständiga människor. Men hur kan du i så fall rättfärdiga att du gör så lite för att rädda barn i tredje världen från hunger och sjukdom? Försök hitta en relevant skillnad! Du är fångad i den sorts diskussion Singer velat framprovocera.
En värld nu anknyter till detta tema. Boken är emellertid inte typisk för Singer. Här finns inga kontroversiella teser som kan dra igång samtalet kring frukostbordet. Vad vi möter är en försiktig argumentation kring hur vi bäst ska hantera den globalisering som världen undergår. Område efter område avhandlas.

Ekonomin: inget drastiskt byte av system förordas, men försiktiga reformer av WTO (framför allt ska ledare för skurkstater inte kunna hantera naturtillgångar som personlig egendom). Brott mot mänskligheten: systemet med militära interventioner för att hindra sådana diskuteras. Ett principiellt moraliskt försvar ges för intervention, men svårigheterna i praktiken tornar upp sig. NATO:s övergrepp i Libyen, då man gick utöver FN:s mandat och störtade Gaddafi, har satt djupa spår i världssamfundet. Det är inte lätt att få stöd i FN:s säkerhetsråd i framtiden. Borde FN reformeras?

Singer förordar ett mer inkluderande säkerhetsråd, avskaffat stormaktsveto och en parlamentarisk församling i FN. Det finns en organisation för det senare kravet som Singer inte tycks ha kommit i kontakt med: UNPA. Den ser, i likhet med författaren av denna recension, det globala parlamentet som ett embryo till en global demokrati. Någon skarp sådan ambition kan inte spåras i Singers bok.

Frågan om global upphettning är ett tema i boken. Singer ser den globala upphettningen som ett kollektivt och existentiellt hot. Han diskuterar ingående hur bördorna för en lösning rättvist ska fördelas. Hans förslag till handling är dock mesigt: ”Vår viktigaste skyldighet som individer är … att vara aktiva medborgare och göra vårt bästa för att förmå vår regering att gå samman med andra regeringar och hitta en global lösning på ett globalt problem ”.

Hans individualistiska synsätt på etik blir till ett problem. Alla seriösa etiska teorier är opartiska. Den kristna etiken tillerkänner alla människor samma värde. Utilitaristen utvidgar det moraliska hänsynstagandet till alla kännande varelser. Men i vårt vardagliga tänkande, och i politisk filosofi, är det vanligt att hävda att det är klokt att ta särskilda hänsyn till de som står oss närmast, inte minst medborgarna i den egna nationen. Singer underkastar den moralen en skarp kritik. Men den underhålls förstås av att världen är indelad i nationer. Han hävdar att vi individuellt och kollektivt bör ge upp den – och ge mer pengar i bistånd till de fattigaste i världen.

Boken utkom första gången 2002 som En värld. Tillägget ”nu” gjordes 2014. Det är 2014 års upplaga som nu föreligger på svenska. Man kunde ha önskat ytterligare en uppdatering. De teoretiska resonemangen står sig väl och kapitel sju där Singer återgår till exemplet med barnet i dammen är läsvärt, men de empiriska avsnitten känns sällsamma att möta. Fem år är mycket då sådant som global upphettning ska avhandlas (det har exempelvis brunnit i Australien sedan 2013). Boken blir lite av en tidsresa till en epok där den störste amerikanska skurken heter G.W. Bush.

Ännu inte en susning om ett fenomen som Donald Trump!