Syndabocken Wallberg ångrar ingenting
Osympatiskt försök att rentvå sig från Macchiariniaffären
Publicerad 2019-02-09
I romanerna är det tacksamt att låta den förtalade hjälten inför rätten sköta sitt eget försvar. I verkligheten fungerar det inte lika bra, vilket Harriet Wallberg och Kristina Appelqvists bok När lögnen blir sanning är ett exempel på.
Jag förstår att Harriet Wallberg velat skriva den här boken. Hon blev som redan avgången rektor på Karolinska Institutet (KI) när Macchiariniskandalen briserade 2016 en bekväm syndabock i tidigare S-ministern Sten Heckschers under luddiga omständigheter beställda utredning.
Om Heckschers rapport finns mycket att säga. Underlagen saknas. Påståenden om Wallbergs inblandning i rekryteringen av Macchiarini stämmer inte. Visselblåsarna som uppmärksammade och anmälde Macchiarinis fusk har knappt hörts. Fokus läggs på rekryteringen snarare än på sex år av forskningsfusk och människoexperiment som i det längsta ignorerades.
Boken lägger mycket av detta i dager, men i ivern att rentvå Wallbergs namn blir författarna ibland oförmögna att skilja stort från smått. De förlorar sig i detaljer som att kräva belägg på bristande diarieföring vid alla 22 institutioner, som om det inte räckte att det brast vid den institution som rekryterade Macchiarini.
En av bokens förtjänster är inblicken i maktspelet. Tänk att sossar vid makten, som den ansvariga forskningsministern Helene Hellmark Knutsson, så ofta lyckas skydda sig och sina vänner. Några av de närmast inblandade från KI – inklusive Anders Hamsten som efterträdde Wallberg som rektor på KI och bland annat frikände Macchiarini från avslöjat forskningsfusk så sent som 2015 – jobbade vidare på utbildningsdepartementet under ministerns skyddande vingar. Det blir förstås orättvist för den offentligen avpoletterade Wallberg, som placeras på den så kallade Elefantkyrkogården för misslyckade myndighetschefer.
Men när folk hamnat på riktiga kyrkogårdar som resultat av en rekrytering under Wallbergs period som högste chef, så skulle boken ha mått bra av några doser empati för andra än författaren. Macchiariniaffären är ingen vanlig skandal.
Människor utnyttjades som försöksråttor och dog en plågsam död. Operationerna kommunicerades under författarnas tid på KI (Appelqvist var talskrivare åt Wallberg och efterföljande rektorer) till världen som en formidabel succé. Att sola sig i glansen av vad som då såg ut som framgångar hade författarna inga problem med.
Jag letar förgäves i boken efter tankar kring detta agerande och personliga funderingar över någon egen skuld, vilket hade varit rimligt när man i sanningens namn kräver rättelser av andra. Rekryteringen av Macchiarini framställs som en gästprofessur i mängden, vilket jag har svårt att tro på. Macchiarini var en högprofilerad värvning som skulle förena forskning och kirurgi i världsklass.
Wallbergs och Appelqvists bok blir bara undantagsvis mer än en välpolerad partsinlaga kring effekterna av Sten Heckschers rapport. Efter journalisten Bosse Lindquists allsidiga genomgång av Macchiariniaffären inklusive dess efterspel är frågan hur mycket den egentligen bidrar med.