Charmfull och atmosfärrik inblick i Kongo
Publicerad 2013-03-08
Alain Mabanckou beskriver ett land i politisk och modernistisk brytningstid
Barndomsskildringar från svarta Afrika är vi inte bortskämda med. Alain Mabanckous I morgon fyller jag tjugo, berättelsen om Michel, som växer upp i kuststaden Pointe Noir i det som då hette Folkrepubliken Kongo (numera Kongo-Brazzaville) fyller därmed en lucka.
Tiden är 1970-tal, och Michels familj, med pappa Robert som med stolthet bär portieruniformen från hotellet Victory Palace och den stridbara mamman Pauline, som gör sitt bästa att hålla ihop allting, lever på gränsen till ren fattigdom. I bakgrunden finns ändå morbror René, som trots sin stora rikedom utbrister i antikapitalistiska tirader och har porträtt av Marx, Engels och Lenin på väggen i kontoret. Från början kompletterade av Victor Hugo, men han åker bort sedan René hittat ett citat av honom där han uttrycker förakt för Afrika.
Det är alltså en brytningstid, självständigheten är drygt tio år gammal och det politiska styret är kommunistiskt men interna stridigheter pågår. Av detta märker förstås den unge Michel rätt lite, utom det han fångar upp av de vuxnas samtal. Omvärlden kommer in i deras liv via pappa Roberts radio, med nyhetsrapporter från Voice of America. Dessa utlöser ibland Roberts obehärskade raseriutbrott, som när shahen av Iran störtas, vilket även blir ett trauma för den unge Michel.
I detta samhälle, där den politiska ambitionen syftar till modernisering, lever ändå mycket av det gamla kvar. Tilltron till olika andar, spöken, olika amuletters kraft och andra folkliga föreställningar äger ofta större kraft än politiska budskap som förmedlas uppifrån. Även om befolkningen när så bestäms troget marscherar i olika demonstrationer.
Pappan Robert lever till synes oproblematiskt i celibat: han har två fruar och Michel en hel radda halvsyskon. Svartsjuka tycks okänt, och konstruktionen löser onekligen barnpassningsproblemet. I familjen är ändå mannen alltid kung även när frun bestämmer.
Allt berättas ur Michels perspektiv, vilket i det längsta innebär en charmerande naivitet, speciellt när behovet av handling kolliderar med okunskap. Som när Michel anklagas för att bära skulden till sin mors sena barnlöshet (hon längtar efter en dotter) och han frenetiskt söker en nyckel som kan låsa upp mammans underliv.
Mer problematiskt blir det när Michel kommer upp i tonåren. Då fungerar inte den storögda barnsligheten längre, då känns den mera som litterär konstruktion.
Men fram till dess: en charmfull och atmosfärrik inblick i en för de flesta främmande kultur.
