Att skjuta spindlar högt upp i atmosfären
I Jonas Grens klimatroman ”Kromosomparken” lever vi i människans skymningstimme
Publicerad 2022-11-11
För några år sedan skrev den indiske författaren Amitav Ghosh i essäboken Den stora galenskapen att litteraturen behövs för att gestalta klimatkrisen, för att göra den verklig. Då levde hoppet fortfarande om att vi – kulturen, politiken – skulle kunna göra skillnad. Idag, när frågan har blivit ett centralt tema i samtidslitteraturen, är det på många sätt redan för sent.
Så hur ser framtiden ut, när det skymmer? I poeten Jonas Grens första roman, Kromosomparken, är planeten omgiven av ett konstgjort dis, och människorna trevar sig fram. Bokens huvudperson, Ella, arbetar på en fabrik där spindelungar prepareras för att skjutas ut i atmosfären och i moln och trådar skydda jorden från solens hetta. Boken rör sig i två tidsplan, där Ellas uppväxt med systern Vera löper parallellt med nuet.
Ella och systern Vera är båda födda med en genetisk sjukdom, deras kroppar förfaller steg för steg, obönhörligt. Hur hanterar man livet då? På samma sätt som annars, är svaret. Ella blir forskare, och arbetar framgångsrikt på den geoengineering som till slut blir spindeldiset. Vera väljer att leva sitt liv till max i den yttersta stunden. När Ella till slut går in i väggen åker hon till släktens stuga och får jobb på fabriken, där hon möter Klara och Milton. Vänskap uppstår, kanske kärlek.
I flickornas barndom finns en magisk tingest. En upptäckt som hade kunnat förändra allt, men som försvann, kanske gömdes undan. Systrarna fortsätter att leta efter den så länge barndomen pågår men de hittar den inte. Som vuxen återfinner Ella spår av det som gått förlorat i relationen till Klara och Milton. Där finns hoppet, det tunna.
Kromosomparken är en kort roman, men den rymmer mycket. Ibland blir den lite för duktig i sin genomgång av konfliktlinjer inom politik och vetenskap, allt ska hinnas med och få plats. Här finns Ella och Veras mamma, som är politiker och vill ställa om samhället på ett rationellt sätt. Här finns klimataktivisterna som gör lama sabotageförsök och de risktagande forskarna vars vansinniga lösningar till slut är allt som finns kvar.
Bäst är Gren i beskrivningen av livet i en tid när mycket redan gått förlorat, och hur förlusten präglar människornas relation till planeten, tiden och varandra. Bilden av Ella som på ackord injicerar kalklösning i spindelhona efter spindelhona för att sedan skjuta ut deras nät i atmosfären är en perfekt illustration av det mardrömslika tillstånd som vi skapat åt oss. Är det science fiction, eller en lösning som faktiskt skulle kunna bli verklighet? Jonas Gren löser skickligt upp gränserna i vår allt mer absurda tillvaro.
Ghosh efterlyste litteratur som klarade av att beskriva samband och maktstrukturer. Hos Jonas Gren kan jag sakna raseriet, vreden, men att kräva det är att längta efter en annan bok, eller kanske en annan tid. I Kromosomparken lever vi i vemodets och människans skymningstimme. Det finns hopp, men bara om kärlek, inte om räddning. Sorgen klibbar, som spindeldiset. Jag undrar om den kväver oss, eller hjälper oss.