Faludis pappa kom tillbaka – som kvinna
Ulrika Stahre läser feministikonens fantastiska berättelse om pappans liv och förvandling till Stefánie
Publicerad 2017-03-24
Feminismen och transrörelsen har en lång historia av konflikter. När Susan Faludi, vars genombrott Backlash gjorde henne till den stora journalistiska feministikonen, tar itu med transfrågan i sin nya bok Mörkrummet, kan det finnas anledning till oro. Ännu mer konflikt, eller kan Faludi finna gemensamheter?
Mörkrummet tar sin utgångspunkt i Faludis pappas könskorrigering. Som åldrande man genomgår han en operation i Thailand och kommer hem till Budapest som parant dam. Då hör hon också av sig till den dotter hon inte haft kontakt med på flera decennier.
Reportaget eller memoarerna öppnar mycket riktigt med transtemat. Faludi träffar pappan i Budapest, deras relation är ganska sårig efter våldsamheter i Faludis barndom. Irritationen lyser från sidorna. Stefánie vill visa sina snygga kläder, pratar nästan bara om yta, är dominant och nonchalant.
Men åren går och det Ungern som var en av de modernaste av öststaterna, som anpassade sin lagstiftning för att kunna gå med i EU 2004, förflyttas politiskt alltmer åt ett nationalistiskt och högerextremt håll. Parallellt med att Stefánie och Susan lär känna varandra på nytt, grävs en parallell historia fram som handlar om den judiska släkten, Budapest under krigsåren och den transsexuella identiteten.
Susan Faludis pappa överlevde judeförföljelserna före och under kriget, det är en osannolikt fantastisk berättelse där den unge Istvan inte bara räddar sig själv utan även sina föräldrar från boskapsvagnarna. Han undvek att bära stjärna, satte i stället på sig pilkorsarnas armbindel och lyckades lura alla.
Avsnitten om Budapest under kriget är avgjort bokens mest spännande och Faludi tecknar lågmält passionerat och personligt parallella mörka bilder av det nutida och dåtida Ungern – en nation som aldrig glömmer Trianonfördraget 1920, då landet krympte – och kopplar sin berättelse till identiteter.
Det nationella identitetsarbetet, där framför allt det judiska och det ungerska skiljs åt på statlig nivå, ställs intill det personliga där könstillhörigheten är ett antingen-eller. Det går inte att vara både kvinna och man, och inte heller, visar det sig, ungrare och jude.
Även staden Budapest knyts till temat: pappans könskorrigering är kraftigt förbunden med en form av återfödelse, och staden befinner sig i en ständig process av glömska. Historiska fakta begravs, ungrarnas bidrag till förintelsen av judar tonas ner och allt skylls på tyskarna. Kommunisttiden blir alltmer osynlig, som i många före detta öststater. Pappans intresse för sitt förra liv är begränsat.
Faludi stödjer sig på utvecklingspsykologen Erik Erikson, som konstaterade att den personliga utvecklingen inte kan skiljas från samhällets, samt att en identitet som fastnar i kategorisering och inte bygger på alla delar i en livshistoria leder till vad han kallar totalism, med Faludis ord ”en inre tyranni där en intern despot patrullerar en absolut gräns och upprätthåller den oavsett hur organisk den nya identiteten är”.
Vad Faludi gör är att bredda Stefánies identitet. Hon skildrar så transkvinnan, juden, ungraren, fotografen och emigranten. Det gör att frågan om trans och feminism skjuts i bakgrunden, även om det finns ett kapitel som berättar om konflikten: den allra mest radikalfeministiska hållningen att en transkvinna är en sorts monster som approprierar en ”sann kvinnlighet” – och i transmemoarerna en oförsonlighet gentemot det som uppfattas som feministisk kvinnofientlighet. Men den diskussionen rinner lite ut i sanden. Kanske är den lite märkliga kompromissen att konsekvent benämna Stefánie ”pappa” och ”hon” ett utslag av oviljan att låta köns-identitet bli allenarådande. En kvinna kan också vara pappa, särskilt om hon själv vill kallas så.
Titelns mörkrum syftar på en mängd fenomen och ringar in reportagets tema. Fotografens arbetsplats (på den analoga tiden), ett svårnått metaforisk inre rum, ett konkret rum för bestraffning – barnet Istvan som låstes in av sin mor när han klätt sig i kvinnokläder – och i bokens slut: platsen för den begravda manligheten.