Audre Lorde skapar ett rum man kan andas i

Äntligen finns ”Den svarta enhörningen” och ”Våra döda bakom oss” på svenska

Donia Saleh

I Poetry is not a luxury skriver New Yorkfödda Audre Lorde (1934 −1992) att poesin är det sätt, det medel och verktyg där vi kan ge namn år det namnlösa, så att det kan tänkas.

I samma essä skriver hon att det inte är meningen att våra känslor ska överleva när vi lever i en struktur som definieras av profit, av linjär makt och institutionell avhumanisering. Att transformera känslolivet till dikt är därför ett sätt att insistera på både känslornas och i förlängningen på språkets kraft och praktik. Vilket också ger en grundförståelse för hur hon som poet arbetar med språket.

Audre Lordes diktsamlingar Den svarta enhörningen och Våra döda bakom oss har nu, äntligen, översatts till svenska av poeten Athena Farrokhzad. Att de funnits i världen i 44 respektive 36 år utan att de översatts till svenska är svårbegripligt – skamligt till och med – eftersom hon är en av våra största författare. Hennes första verk The First Cities kom ut 1968 och därefter har en rad diktsamlingar, essäsamlingar och skönlitteratur publicerats. Den intersektionella analysen på historien och samtiden genomsyrar hennes texter.

Audre Lorde beskriver sig själv som svart, lesbisk, moder, krigare och poet. I diktsamlingen Den svarta enhörningen finns en oupphörlig blick som skär mellan det personliga och det politiska. Främst är det den egna kroppen, med det den bär, men kanske främst begär, som dikterna skrivs fram genom.

Det är en allvarsam, lyrisk, öm och svettig dans till bok. Lorde ger namn åt både våldet som pågår mot den svarta befolkningen i USA, åt barn som dör i polisens händer i New York och åt mödrarna som matar, uppfostrar och sörjer. Samtidigt värjer hon aldrig för intimitetens kraft, tröst och nöd.

Lorde skriver fram det djupaste av begär. Hon låter viskningar, smekningar och desperata rop på gatorna vara samma gren av språket.
I en dikt skriver hon till exempel:

"Hur mycket kärlek kan jag hälla i dig sa jag / innan den rinner ur dig / som osmält spenat /som en rituell gås / med vad du nu tror / att du vill ha av mig / och för vems mord / ska jag uppfostra dig / att lämna mig / att sörja / bland de krossade krukskärvorna / på min tröskel / i tysta tårar en tom morgon?"

Här vibrerar intimitet och något som liknar akut och febrig kärlek, samtidigt som sorgen väller in.

Diktsamlingen är lika mycket historieskrivning som samtidsskildring. Vreden och ironin, hårdheten och det ömmaste av lyrik samsas på ett sätt som gör dikterna komplexa och dynamiska. Som läsare sitter jag ofta med bultande hjärta och hjärna. Som i detta utdrag från MAKT:

"och en dag kommer jag att ta min tonåriga stickpropp / och stoppa den i närmsta uttag / och våldta en 85 år gammal vit kvinna / som är någons mor / och medan jag slår henne medvetslös och sätter eld på hennes säng / kommer en grekisk kör att sjunga i trefjärdedelstakt / ”Stackarn. Hon gjorde aldrig en fluga förnär. Vilka odjur de är.”

Det är en strikt och trygg tonalitet som bär upp poesin, fint överförd i Farrokhzads översättning. Inget ballar ur sin form – även om innehållet törs göra det – utan det sker med kontroll, med hennes stämma som bas. I de kortare stroferna tenderar det svenska, kantiga språket emellanåt att göra sig lite entonigt. Men i de längre dikterna blir Farrokhzads skicklighet som allra mest synlig.

I diktsamlingen Våra döda bakom oss, som gavs ut 1986, breder Lorde ut sig än mer. Dikterna börjar ofta på gatorna, ute i världen, men återkommer alltid till hennes personliga sfär. Här finns en direkthet och klarsynthet, blicken värjer inte för brutaliteten som är en del av vardagen. Ett barns inälvor ligger utsmetade över ett polisbils hjul. I samma dikt rensar hon skräp från höstträdgården. Lite senare sträcker hon sig för att läsa New York Times; inget om svarta barn som massakrerats i Sebokeng, inget om det tre veckor gamla spädbarnet som försvann under Tembisas brända bäddar. Inget om, inget om.

Hon skriver: "så var skrivs sann historia / förutom i dikten? / Jag är inuti skuggan som sänkts ner i din horisont / skummar en lånad Newsweek där amerikanska soldater / tränar sjuåriga chilenska pojkar / att döda åt dem"

Trots att Lorde ofta befinner sig ute på gatorna så återkommer hon ständigt till det slutna rummet. För den som fortfarande läser Virginia Woolfs Ett eget rum, där hon insisterar på att kvinnan behöver pengar och ett eget rum för att, på riktigt, kunna skriva fiktion – så råder jag den att läsa Audre Lorde.

När Lorde skriver om rum och sfärer som är något så när slutna från omvärlden, så är det också där som intimiteten breder ut sig. Längs med den andras hud, doft och längtan. Också där skrivs, görs och formas språket:

"papper och penna / varken omsorg eller profit / vare sig vi skriver eller inte / men medan din kropp rör sig / under mina händer / laddad och förväntansfull / kapar vi banden / du skapar / mig mot dina lår / bergiga av bilder / som rör sig genom våra ordländer / min kropp / skriver dikten / du gör av mig / på din hud"

Men de slutna rummen svävar inte fria, omvärlden med dess våld väller även in där. Att sitta ensam på sin sängkammare och finurla ut en dikt eller en scen, det kanske en sorts kvinna i en viss del av världen kan göra – bara hon låser ute sin man och sina barn. I Lordes dikter är den intima sfären, som svart, lesbisk kvinna en plats som skapats tillsammans med andra, där kraften och de nattliga dialogerna kan frodas. Där blir det gemensamma språket till.

Jag vänder mig till Lorde för kamp, för språklig estetik, för erotik som nöd och längtan, för att hon gjort språk av vrede och samtidigt matar vreden med begär och kärlek som till sist överröstar. Jag vänder mig till Lorde för att hon gång på gång insisterar på att andra horisonter är möjliga, för att hon förvrider narrativen och härskarens verktyg. Ger namn, gör historia och gör poesin till det rum i världen där det går att andas, njuta, ropa och bulta samtidigt.