Halva inne, Edenborg

Margit Richert har mestadels roligt med Carl-Michael Edenborgs erotiska noveller

helskärm

Det blir åka av i Carl-­Michael Edenborgs erotiska novellsamling Långt över gränsen. Från Anders Fagersk tentakelporr ur golvbrunnen i inledningsnovellen Hålet i bröstet ända upp i någon slags gladporrig himmel i Amputerad ängel. Och däremellan hinns det med allt från incest med militärisk disciplin till kåta kungalängder. Bredden är det i alla fall inget fel på.

Det är ett rätt vanskligt uppdrag både att skriva och ­recensera erotiska noveller. Den enas fröjdefulla njutning kan lämna en annan läsare kallsinnig, ­eller – ännu värre? – fylla en med ett kukslakande gapskratt. Men det hindrar förstås inte att man försöker.

Jag har i alla fall riktigt roligt när jag läser en del av novellerna. Edenborg lider av en viss estradörproblematik: det kan bitvis bli ­både för överspänt och pilsnerfilmsaktigt. Lite som jag tänker mig att det vore att bli förförd av Carl-Johan Vallgren medan Märk hur vår skugga spelar på repeat. 

Men ansatsen är god, och när Edenborg glömmer bort sin egen fyndighet blir det emellanåt förvånande vackert, som i novellen Den andra, när ett omaka par går upp i varandra på det sätt som är alla samlags egentliga mål och mening. Det är ömsint i ordets bästa bemärkelse.

Men så är det som om Edenborg återfår sansen alldeles före klimax och bara måste skoja till det med en rimmad sång till Gubben Noak-melodi. 

Det är beklämmande slappt och faktiskt en smula oförskämt mot den läsare som investerat i texten.

Edenborg ska dock ha beröm för att han försöker (och bitvis lyckas) skildra en kvinnlig sexualitet, även om jag inte känner en endaste kvinna som använder ordet ”runka” om sin onani. (Detta är förstås en randanmärkning – det finns inget riktigt bra ord för den kvinnliga formen av denna aktivitet.) Kanske är det helt enkelt lättare att skriva fritt när man slipper oket av sig själv och får gå upp i någon annan?

För det är faktiskt där grundproblemet ligger: Edenborg står ofta i vägen för sina egna berättelser. I alla meningsfulla sexuella upplevelser ingår en kontrollförlust – och ett visst mått av blottande av de egna svagheterna – och novellerna hade mått bra av att författaren vågat släppa taget lite mer om sig själv.

Det är nog ­ingen slump att Doften av en ­roman, som utspelar sig i Edenborgs nyligen lämnade förlagsbransch, är fullkomligt överlägsen resten av boken. Tryggheten i den bekanta miljön gör att han uppenbarligen vågar utforska begäret inåt, snarare än som yttre attribut. Med gott resultat! 

Dessutom är den verkliga huvudpersonen i texten en roman­idé jag gladeligen skulle se genomförd. Edenborg får gärna skriva ihop den som nästa projekt.

Att han nu ger ut erotik under eget namn, i stället för som tidigare under pseudonym, tyder kanske på att han tänker ta genren mer på allvar i framtiden. Denna bok kan i så fall ses som ett steg i rätt riktning, även om han ännu bara har halva inne. 

Avslutningsvis, det som ändå måste besvaras. Blir man kåt? På den frågan svarar jag ett rungande ”nja”.

Margit Richert

Carl-Michael Edenborg är medarbetare på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans novellsamling av Margit Richert, skribent på SvD Kultur.