Fångenskapens omänskliga tillstånd

Jenny Högström läser Mata duvorna av Bella Batistini

Jenny Högström

helskärm

I ett gammalt nummer av tidskriften Glänta presenteras Bella Batistini som ett anarkistiskt textkollektiv. I utgåvan av diktsamlingen Mata duvorna som utkommer i dagarna på lilla Göteborgsförlaget it-lit presenteras författaren inte alls. Inte heller på sitt Instagramkonto, där vi förutom att få läsa utdrag ur boken uppmanas att skriva brev till fångar.

Boken, en diktsamling i två delar, inleds med raderna: ”Mata duvorna // de lösa tikarna” – men jag tänker genast på motsatsen, nämligen uppmaningen att INTE mata duvor (även kända som luftens råttor) eller lösdrivande hundar – här är det frågan om hyndor, i femininum. Dikten uppmanar en alltså både att nära och närma sig dessa utstötta och ringaktade existenser.

Därefter zoomar dikten obönhörligt, rytmiskt och repetitivt in på plats och på person: ”en sitter på madrassen // en går på toaletten // en plit framför sig en bakom”. Den sista raden upprepas sedan flera gånger, som en tydlig markering på var vi befinner oss och vilken maktordning som råder.

Bokens första del innebär – för mig – en pågående igenkänningsprocess. För kanske femton år sedan översatte jag fransk-amerikanska Leslie Kaplans Överflödet – fabriken till svenska, ett slags konkret, politisk och existentiell reflektion över fabriksarbete och alienering i korta prosalyriska stycken. Överflödet – fabriken är uppdelad i nio kretsar, precis som Dantes Inferno, och i stället för ett diktjag är dikten skriven i tredje person singulars ”on”, ett indefinit och könsneutralt pronomen som jag översatte med ”man”. Redan då fick jag frågan varför jag inte valde ”en”.

Det har i stället Bella Batistini gjort och i den första delen av Mata duvorna – också den indelad i nio avdelningar – lyser diktjaget nästan genomgående med sin frånvaro till förmån för detta indefinita pronomen. Jag tycker det funkar ovanligt bra.

Men det finns en uppenbar fälla: när jag läser dikten tyst för mig själv kan det lika gärna vara obestämd artikel (”en sitter på madrassen // en går på toaletten”). Och sen blir det verkligen det i ”en plit framför sig en bakom”.

Okej, så det skorrar lite här och var, och för min del hade redaktören gärna fått vara petigare.

Men ändå lägger Batistini stilsäkert till ännu en poetisk plats till Kaplans fabrik och dess avhumaniserande tid och rum: kriminalvården.

Blotta ordet är egentligen nog, med sin passiv-aggressiva benämning som täcker över maktutövning, våld och repression är det en klassisk eufemism. I Bella Batistinis fängelsedikter som förutom några få andra medfångar är
befolkade av ”snutar” och ”plitar” framgår denna dimension med all önskvärd tydlighet.

Den som vill ha något mer svart på vitt kan gå till Mata duvornas
andra del – där kapitel 12 och 13 är omkastade och bildar chiffret 1312: ACAB, All Cops Are Bastards.

I del 2 är typsnittet ett annat, avsnitten som sagt numrerade, här finns ett diktjag – och, till skillnad från del 1 – väldigt mycket natur.

Ja här finns hav, blommor, himlar, färger, smink. Ett annat rum, en annan tid, en drömtid tänker jag ibland. Frihet: ”det är bergen och mörkret och haven // och poliserna som söker men de hittar inte allt”.

De här dikterna är ljudliga och vackra, med ”handskar // hästar // snutarnas händer runt halsen”. Men de är också mer osammanhängande och kryptiska och jag saknar det fokus som i del 1 var fångenskapens omänskliga tillstånd.

Så jag återvänder helt enkelt dit. Jag läser ”det går inte att se himlen från min cell // men när jag försöker sova // syns blinkande blåljus i taket” och tänker på Rosa Luxemburg som för hundra år sedan skrev brev till Sonja Liebknecht inifrån fängelset om samma grej.

Sedan fortsätter jag lyssna på svensk rap där de här platserna, det här tillståndet, är lika vanliga som de hittills varit ovanliga i svensk dikt.

Jag hoppas för allas skull att detta kommer att ändras. Det är en klassfråga som jag ser som avgörande för litteraturens framtid.