På badorten skapas ett lesbiskt Titanic-drama

Minna Höggren läser om kärlek över klassgränserna i författarparet Folkessons nya roman

Minna Höggren

helskärm

Borgholm har för mig varit en historielös plats. Trots den nedbrunna slottsruinen och alla de obrukbara väderkvarnarna, som välkomnar en på andra sidan Ölandsbron, är platsens många skådespel förvånande lätta att förbise. Särskilt för ett barn i baksätet av en bil, där omgivningen blir en obemärkt kuliss som iscensätts av det låga solljuset och av kossorna. Och särskilt om man har åkt på samma platta väg fram och tillbaka varje år och det alltid verkar vara sommar.

Tove Folkesson har i sina tidigare romaner skänkt både Kalmar och Öland den historiska ömhet som platserna förtjänar. I den rosade romantrilogin med ”Kalmars jägarinnor” i spetsen, får både småländskan och småstäderna utgöra berättelsens grundpelare.

I romanen ”Badort” som Tove Folkesson skrivit tillsammans med sin fru, arkitekten och konstnären Hanna Folkesson, finns återigen uppmaningen att minnas det som en gång varit. Trots att slottsruinen är just en ruin och att Storgatans skyltfönster med jämna mellanrum står tomma, så fanns det en tid då badortens storhetstid inhyste berättelser om utbytbara arbetare, turister från Östermalm, ärvda laster och förbjuden kärlek.

Till skillnad från Folkessons tidigare böcker är det här ingen autofiktiv jag-berättelse, utan en roman om en juninatt 1938. Kriget har ännu inte världen i ett järngrepp, arbetarna går från fabriken med vetskapen om att livets första tvåveckorssemester väntar. I Borgholm möts den unga societetsflickan Ingrid och sockerbrukets Måna i en slags lesbisk variant av ”Titanic”, där den gamla badrestaurangen ”Restis” 1973 ska falla offer för en brand och ta berättelsen om ett möte som förändrar allt med sig ner i askan.

Makarna Folkesson vet hur man skriver. Men det som verkligen fascinerar är de första hundra sidornas gestaltning av en, med hänvisning till Dostojevskij: "förunderlig natt, en sådan natt som på sin höjd kan inträffa medan vi är unga.”

Måna har hårda händer med skit under naglarna, medan Ingrid har hud ”som mjukaste lamm.” Båda har något som den andra saknar och trots att Måna inte hör hemma bland människorna ”med dyra vanor och billiga tankar” lyckas hon hamna bredvid Ingrid i en droska på väg mot en oförglömlig fest på Solliden. Fylld av ”free jazz” och nattfjärilar.

Det är filmiskt och prosalyriskt på samma gång, men det är något med detta kostymdrama som ibland känns lite off. De engelska uttrycken som slinker in emellanåt i ett försök att skildra mötet mellan den nya och gamla världen, mellan goddag och ”hey,” gör att jag hamnar utanför berättelsen. Trots att författarna besitter finstilt kunskap om både badortens uppgång och fall, samt om arbetarna, dagdrivarna och kvinnornas villkor, känns ibland researchen pliktskyldig och övertydligt redovisande.

Att en queer berättelse får ta plats i en nationalromantisk miljö är en vacker efterkonstruktion. Jag önskar att boken var skriven i sin tid och inte i efterhand. Men Borgholms storhetstid hade inte plats för sådana berättelser, i alla fall inte nedtecknade.

I boken vinner inte konventionerna, men inte heller kärleken. När badortstidens sista byggnad brinner ner långt efter det att Ingrid och Måna lämnat ön, är det bara en av alla byggnader från den tiden som försvinner. Författarna skriver att ”först senare ska människor börja sakna det som gett dem deras historia, i en tid där framtiden inte längre är ljus och man blickar bakåt för tröst. Det som brinner får brinna eftersom så mycket gott är på väg.”

”Badort” får mig vilja be om ursäkt för att jag tagit platserna i min barndoms periferi för givet. För att jag inte kunnat föreställa mig något annat än det som fanns mitt framför ögonen på mig. Att Borgholm, Mörbylånga och Öland besitter all den historia som ryms i romanen får mig att längta tillbaka för att se staden i nytt ljus. Till Nya Conditoriet, Societetsparken, som för mig bara varit ”minigolfen”, och till farmor och farfars niveadoftande hem och det barska, torra landskapet.