Som vädret, döden eller kärleken

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om Tranströmer och haikun

"Haikudiktens mål är att uppnå frånvaro av mening inom en fullt läsbar diskurs", skriver den franske kritikern Roland Barthes i sin bok om Japan,

L"Empire des Signes (1970). Västerlandets problem med denna konstform är, menar Barthes, att den omöjliggör den vanligaste av alla våra språkövningar: kommentaren. Den lämnar inget att tillägga.

Haikudiktningens färd in i den västerländska litteraturen är långt ifrån oproblematisk, vilket bland andra Lars Vargö har visat i Lyrikvännens Japannummer för ett par år sedan. Och kanske är Barthes iakttagelse mera giltig för de dikter som skrivits av amerikaner, fransmän och svens-kar än för de som skrivits på japanska. Men likväl tycks den mig användbar, inte minst inför Tomas Tranströmers haikudikter.

Många kritiker och forskare har försökt definiera Tranströmers särskilda förhållande till meningen. Hemligheten ( Kjell Espmark) och gåtan ( Staffan Bergsten) har då varit återkommande kritiska begrepp, men också symbolen och metaforen. I det sammanhanget kan det vara intressant att reflektera över hans arbete just med haikudikter.

Nu ges ett utmärkt tillfälle till sådan reflektion eftersom det lilla danska förlaget Arena har samlat hela Tran-strömers haikuproduktion (inklusive tretton "nya" dikter) i en liten tvåspråkig volym med titeln Haiku 1959-2001.

Ända från gymnasietiden har Tranströmer varit upptagen av bundna och inte sällan stavelseräknade diktformer, gärna i det lilla formatet. Reduktionen har alltid haft en viktig del i hans skrivsätt. Han har till exempel odlat såväl den sapfiska som den alkaiska strofen. Och i det mönstret faller haikudiktens 5+7+5-staviga rader väl in.

Men haikun är uppenbarligen något mer för Tranströmer än bara en form. Den som läser hans tidigaste haikudikter från 1959 ser snabbt att genren rymmer en hel estetik. Och en estetik som jag tror kom att bli ytterst betydelsefull för hela Tomas Tranströmers diktning. Så betydelsefull att det ter sig helt följdriktigt att han främst odlat just haikudikten sedan han tvangs "börja om" att dikta, efter den stroke som gav honom afasi.

I ett sådant ljus tror jag att Barthes iakttagelse av kommentarlösheten är användbar. Tranströmer åtrår inte det meningsdigra. Hans dikter snarare verkar än betyder. De skänker insikt, erfarenhet, uppenbarelse. Men tolkningsförsök brukar bara trivialisera dikterna (och förlöjliga uttolkaren). Trots deras ofta minnesvärda och anslående bildkonstellationer, pekar hans dikter alltid bort ifrån sig själva, mot den som läser, eller ut mot världen.

När Tomas Tranströmers sena haikudikter enträget insisterar på att de blott är medel som skall hjälpa oss att anträda ögonblicket, renodlar de därför bara en paradoxal konstlöshet som alltid funnits i hans poesi. Kanske har dikterna klätts av en viss pojkaktig förtjusning i det fantastiska, men i grunden fungerar de på samma vis som de dikter han skrev i tjugoårsåldern.

Förr hände det oftare att han skrev oss in i en känsla av förundrad lycka, nu ter han sig strävare. Äldre, kanske. Men med samma höga krav på att bara den dikt som faktiskt stöter till och i någon mening förändrar sin läsare, är värd att publicera. Begrunda exempelvis denna märkvärdiga haiku som eftertänksamt läst återskänker läsaren hennes ansikte.

Taket rämnade

och den döde kan se mig

Detta ansikte.

Tre rader, sjutton stavelser som obarmhärtigt lämnar ut oss åt oss själva. Utställda, blottade - med ansiktet demonstrativt vänt mot döden står vi kvar vid diktens slut. I den meningen är - för så vitt Roland Barthes har rätt - Tomas Tranströmers dikter mer japanska än europeiska.

I dem föds ingen dialog och sprids ingen mening. De vederfars oss, som vädret, döden eller kärleken, och lämnar oss sedan nyfött handfallna inför världen.

Forlaget Arena

Magnus William-Olsson