Kvinnans många roller
Gastkramande likgiltighet i Agnes Lidbecks debut
Publicerad 2017-03-07
Häromåret delades ett inlägg från bloggen Ensam mamma röker med rubriken ”Kärlekskneget”, en konkret beskrivning av begreppet ”emotional labour”. De som kände igen sig fick en spegling och en terminologi, medan de som inte redan visste hur kroppen känns av att vara arbetsledare i familjemaskinen ställde sig mer frågande.
För dem finns nu Finna sig av Agnes Lidbeck som en oumbärlig resurs. I stället för reflekterande känslomässighet ger den en fysisk upplevelse inifrån, genom att lämna känslorna utanför.
Berättelsen om Anna sträcker sig från hennes första förlossning, genom år av markservice, fram till det som tidigt kallas kvinnans tredje roll: vårdaren. Det konstanta görandet är repetitivt till den grad att Lidbeck lyckas överföra Annas tilltagande andnöd på läsaren. Trots att, eller kanske på grund av, hur förtryckt längtan av förlösning är.
”Anna gömmer födelsedagsflaggan på ett särskilt ställe, hon berättar en alldeles egen saga med en alldeles egen röst och hon sparar på burkar att fylla med bär som bara hon hittar.”
Som romanfigur är Anna fascinerande i sin självmedvetna personlighetslöshet. Det är inte en lapsus, varken från författarens eller från Annas sida. Det är i stället ett konsekvent förhållningssätt till idén om bildens seger över innehållet.
All tillblivelse sker i andras ögon, därför pratar Anna mammaspråk med barnen när andra ser men är stum utan betraktare. Finns där ingen fysiskt kan Anna tänka på en filmkamera, eller på hur hon ska återberätta ett skeende, vad anekdoten kommer säga om henne på nästa middag. Språket ligger tätt intill Annas sätt att se all gestik som väl avvägda symbolhandlingar; orden är noga valda för att undvika allt som skulle kunna framstå som genuint.
”Hon ser framför sig hur Jens kommer sätta sig tungt kanske, kanske föra händerna över ögonen. Eller kommer han göra något ännu tydligare för att markera ’chock!’.”
Det skulle kunna bli olidligt att läsa, men Lidbecks stringens gör monotonin gastkramande. Tankarna som aldrig sträcker sig längre än till nästa möjlighet att framställa sig själv avslöjar en svindlande ihålighet. I kvinnorollen, i samtiden, i människorna på bussen kanske? Den totala narcissismen i kombination med total självutplåning – är det så här liv ser ut 2017? Är det ens liv?
När Anna träffar kulturmannen Ivan vinglar berättelsen till, spricker upp i en känslosamhet som paradoxalt nog inte är alls lika effektiv som den likgiltighet som gör helheten så träffande.
Det går att anklaga Lidbecks text för ett slags borgerlighetens självömkan, samtidigt som den kritiken i så fall borde riktas även mot amerikanska exempel som Paula Fox Förtvivlade människor. Det kalkylerade behovet av drama när ingenting saknas en är inte outforskat. Ändå drabbar Lidbecks Anna mig, känns hotfull i sin brist på mänsklighet. När hon då och då tillåter sig att längta efter en känsla längtar jag med henne, även när den utväg hon fantiserar om är sexuell förnedring och våld.